?...

Den dagen man får ett brustet hjärta rinner tårarna natt och dag.
Man känner sig hopplös, idiotisk och som världens sämsta.
Då man inte finner den minsta lilla lucka i sin mörka himmel som täckt solen..

Man börjar hoppas, drömma och leta efter minsta lilla tro..
Man vill tro att en dag blir drömmen sann precis som mardrömmen blev..
Ser upp mot himmelen och letar efter svar..
Ser stjärnan som aldrig slocknar, minns kärleksord från filmer, personer och många olika fler ställen om just hur länge kärleken kommer finnas dem emellan..
Man känner sig bara mindre och mindre speciell..
Allt man såg som en framtid börjar flagna..
Man faller genom marken vid varje steg man tar i mörkret..
Tårarna fortsätter rinna..
När man söker efter minsta detalj att det kommer bli bra blir man mer en stalker än en levande person...

Man ser andra personer i den människans liv, man ser lycka och glädje i hans dagar..
Att se detta, fast allt man hoppades sekunden innan var annorlunda så sårar man sig själv djupt..
Allt blir värre och smärtan värre..
Man känner sig ännu mindre speciell än någonsin...

Klockan fortsätter ticka vidare... Från att va natten mellan 19-20 april är det nu den 27..
Att det just hände mellan den 19-20 är bara mer retsamt då jag nyss blev 20 från 19.. Sen inte mer än det, min favorit månad är nu den jag hatar mest..

Man vill veta vad som finns i hans tankar..
Saknar han en...?
Tänker han på saker som han har skrivit till mig i början...?
Kommer han ihåg allt vi gjort..?
Vill han ens minnas mig och hur Vi började...?

Vad betyder jag för honom just nu..?
Kan man få svar på frågor man aldrig borde ställa då det känns som man bara gör allt värre?

Och vem är jag nu...?