Yet to much but not always

Livet jag mindes..

En himmel så blå och skimrande som de små kristallerna.
En sol som värmde min kropp och fyllde mig med energi.
Minns alla stunder magen bubblade av skratt.
Kommer ihåg doften av all magi omkring mig.
Magi gjord av min lycka.
I min fantasi var det som att dansa runt i älvstoft som långsamt flög omkring.
Så mycket glädje att man glömde all tid och rum.
Så mycket att allt man bara kunde tänka på var sitt hjärtas kärlek.
Denna glädje gjord på kärlek till en annan själ.

Livet jag mindes.. Slingrade sig ur mellan mina fingrar..

Idag jag står jag still..
En himmel så grå och utan vind..
En molntäckande sol.. Ingen värme och ingen energi..
Endast tårar faller ner och lungorna kämpar efter luft däremellan..
All tid och rum existerade men ändå inte..
Livets alla dåliga stunder stannade upp och gnagde mig i ryggen..
Stenarnas alla vassa sidor vända uppåt mot mina bara fötter..
En kärlek utan respons..
Jag sträcker ut min hand i hopp och det jag möter är en vänd rygg..

Livets hårda stunder samlade på en plats,.
Alla dåliga minnen väcker mig mitt i natten..
Sömnen blir svår att förse sig med,.
Drömmarna förblir mardrömmar. Eller så påminner morgonen en..
Slut på mål och livslust..
Allt borta på mindre än en sekund..
Allt förvridet till inget,.

Sitter med bara knän på de vassa stenarna i ett mörkt hörn i mitt egna tomrum..
Tankar och minnen som river ens hjärta itu..
Skulle världen gå under, skulle inte en blick vändas upp..
Inte en rörelse skulle komma från min förtvinande kropp..
Smärtan för djup och utan slut..

########

Men trots allt man genomlid och fortfarande lider genom så ler man åtminstone en gång om dagen..
Kärlek från annat håll gav mig ett leende.
En värmande kram drev molnen iväg..
En förstående beröring gjorde min blick ljusare..
Än finns inte magin där..
Fortfarande finns dem stunderna jag faller igen och gråter ut mitt hjärta..
Men jag försöker hålla mig fast vid den kram jag behöver känna..
Mina drömmar är både bra och dåliga..
Minnen skaver, men de nya ställs på hyllan med..

Livet jag inte vill veta av kan jag nu stå ut med..
Många dagar, månader och kanske även år kommer det ta innan jag kanske mår bra igen och allt jag behöver är din axel att luta mot när allt blir ett helvete..

Du är min varma skinande stjärna på min natthimmel.

Tack kära du, tack för att du finns..

Orkar inte mer.

(2 oktober 2011 ) 

Stigen du gick på.
Tåren som du fångade.
Dagen du lös upp.
Ditt leende som väckte en till liv.
En dag allt borta..
Stigen förvuxen.
Tåren på golvet liggandes.
Dagen grå som aldrig förr.
Ditt leende endast i mitt minne.

Den dagen du försvann ur denna värld.
Allt som du skyddade mig från slår mig med ens.
Varför du?..
Jag vet att jag ska försöka släppa dig.
Men allt som händer.
Allt som du hjälpte mig igenom..
Klarar det inte utan dig.
Kan du se vad som händer.
Min saknad.
Längtar efter att träffa dig igen.
Känna din värme mot min kind.
Bara ha dig i min famn..
Vill inte mer..
Står inte ut med minnen och livet som fortsätter slita mig i stycken.
Kom tillbaka.
Snälla varför faaaaaaan går det aldrig.

Allt händer igen..
Samma sak varje dag.
Samma ord på olika platser..
Samma dystra jag.
Tårar jag hatar att känna..
Vänner jag älskar.
Men såren för djupa..

Förlåt, men jag orkar inte mer..
Vet inte varför jag skriver detta, mer än att jag vill skrika.
Vill att någon ska bry sig om mig.
Krama mig och aldrig släppa taget.
Vill ha min bästa syster tillbaks.
Den som jag alltid kunde lita på.

Vill inte se denna världen mer.
Vill inte vara en del av något jag hatar.
Kan inte fortsätta.
Det enda jag gör är att såra.
Står inte ut med mig själv..

Orkar inte mer.
Snälla förlåt mig...

11 september 2011

När vet man om känslan kan tala sanning?

När vet man att nu är det tid att lyssna?

Vem är jag?

Vilsen i mina tankar.

Förvirrad i mina drömmar.

Tiden den stannar..

Mina tårar faller än en gång.

Allt jag kan tänka på är du.

Ditt vackra leende ger mig hopp.

Men smärtan av att du inte är här ger mig tårar.

Saknaden av att bli älskad skär inom mig.

Det enda jag kan ge dig är min önskan.

Djupt inom dig kan du höra.

I de vilda trädens djupa viskningar finns min hemlighet.

Dina ögon får min puls att öka.

Du är den jag vill ha vid min sida.

Din röst kan ge mig spel.

Endast du kan jag drömma om.

Kan du älska mig för den jag är?

Kan du se mig genom min sorg?

Existerar jag i dina ögon?

Jag behöver svar på mina djupa klagan..

Mina drömmar ger mig mer smärta och längtan.

Du är min ängel.

Dina vingar är dem jag vill somna på varje natt.

Jag vill blunda i din famn.

Jag vill räcka till..

Vill känna att jag kan le.

Kan du lära mig lyckan?

Kan du få mig att dansa?

Hjälp mig till livet.

Du är den jag älskar. <3

...

Mörkret faller långsamt ner över de snö belagda gatorna.

En ensam tjej ute i det kalla vädret.

Stegen hon tar hörs i det knarrande snön.

Spåren hon lämnar följer en mörk gestalt i samma takt.

Tjejens blonda hår dras i den kalla vinden.

Hennes varma andetag är det enda som hörs i hennes öron.

Långsamt börjar de mjuka snöflingorna falla ner.

Där gatan svänger blev det mörkt för belysningen som annars brukar lysa var trasig.

Hennes rädsla märktes av hennes mycket snabbare steg.

Men gestalten som förföljde henne ökade sina med och var bara några 50m ifrån henne.

I mörkret gick inget att urskilja mer än det som var närmast.

Hon letade efter sin mobil som ska ligga i hennes väska.

Medan hon letade stannade hon upp.

Hennes händer darrade och försökte greppa tag i telefonen men råkade tappa den på marken.

Hon letade helt förvirrat efter den i den djupa snön.

Hennes händer blev stela av kylan och hennes rädsla ökade då hon hörde någon annans steg.

Stjärnorna som lös uppe i den kalla mörka skyn var de enda ögonen.

Parken stilla och väldigt tyst.

Inget ljus endast mörker.

Hon vänder sig om och andas tyngre.

Tårarna som börjar krypa fram gjorde det svårare att se.

Det enda hon kände när en hand tog tag i hennes hår och drog henne bakåt var rädsla.

Hon försökte skrika då personen satte sig över henne.

Men hon fick inte fram ett ord.

Paniken hon hade snörde ihop hennes hals.

Personens händer började försöka slita av henne tröjan.

Hon försökte kämpa emot, men han var för stark.

Tårarna började rinna när han började dra ner hennes byxor.

Hon slår han, men fick en smäll tillbaka.

Blodsmak gjorde henne illamående.

Hon försökte säga till personen att sluta.

Men tungan ville inte lyda..

När personen tryckte in sin del av sig i henne fick hon tillbaka orden.

Hon skrek för full hals.

Allt gjorde ont.

Personen höll för hennes mun och greppade tag om henne händer.

Hon försökte bita och sparka.

Hon grät och skrek på samma gång.

Allt hon kände sig var äcklig och förstörd.

Det enda hon ville var att komma hem och var liten än en gång.

Hon ville inte vara kvar där.

Hon ville inte leva mer.

Hon ville krama sina föräldrar och vara inne i värmen.

Hon skrek ut sin smärta.

Hon slog för allt hon var värd.

Men svaret personen gav henne var ett hårt slag mot huvudet med en sten.

Hon tystnade, med en bultande smärta såg hon ett ansikte lutande över henne som luktade sprit.

De viskande orden och det ansiktet är det sista hon hörde och såg.

Sedan blev det svart när kniven skar djupt inom henne.

Blodet rann ut ur henne ner på den kalla vita marken.

Stegen som långsamt gick därifrån.

Orden som hade viskats upprepades i den tysta natten:

Du är min..

"En liten berättelse jag kände för att skriva."

Kommer alltid minnas.

(Söndagen den 11 september 2011 tillägnat till Joe )

Du fanns där när jag behövde dig.
Du bar mig på din rygg.
Du gav mig styrka när jag var svag.
Du var en bra vän.

Jag kommer aldrig glömma din värme.
Kommer alltid minnas dina stegs vilda rytm.
Du finns inom mig i mitt hjärta för alltid.
Varje gång jag tänker på dig rinner mina tårar.
Glädjen vi delade kommer jag alltid minnas.
Tankarna från den dagen då du lyfte dina vingar kommer jag aldrig glömma.

Att släppa taget om en vän som du är svårt.
Jag är ledsen men jag kan inte släppa dig.
Ibland behöver jag minnas dig.
Behöver känna din varma tröst.

Jag saknar dig Joe <3

Den rätta känslan!

(Lördagen den 10 september 2011 skrev jag detta..)

Alla talar om att det dem känner är det rätta, men hur kan man egentligen veta? Visa säger att kärleken är det viktigaste på denna jord, men också att det finns inte åt alla och hur kan dem veta det? Är detta sant eller falskt och alla andra saker som massor av andra säger hur tolkar man det? Många frågor lever runt omkring en. Svaren man letar efter får man ha tålamod med. Men ur min synpunkt av kärlek och förståelse är det jag vill framföra till er alla. Även drömmar man har och smärtan man kan känna, jag vill även förklara mitt liv och mina känslor. Jag vill att ni som läser ska kunna förstå ur andras synpunkt och även hitta er själva. Jag vill inte detta ska trycka ner någon för även jag kan ha fel.

Jag tänkte berätta först hur jag ser det i mina ögon. Folk som säger onda saker till andra kan även dem vara ledsna inombords och upprivna. Deras förflutna kan inte vara den lätta. Det de vill ha ut på andra med sin ilska är att de inombords hoppas att det onda slutar slå och kärleken de saknar ska blomma ännu en gång. Men det finns även dem som har växt upp med kärleken från sina föräldrar och en underbar framtid, men även dem kan sakna något. Men det finns de som inte fattar att de har allt utan letar alltid efter mer. Det är de giriga människorna som fick allt för fort. De som vill åt mer, då skapar dem en egen värld med hot och skam. En värld där folk letar efter kärlek och skoning något som de själva kanske har men aldrig behövde kämpa för. Enligt mig så tror jag nog alla vill kämpa för något, dem vill göra betydelse här i världen. Dem vill upptäckas!

Dagen som går vidare utan att någon försöker hjälpa eller skrika. Någon som är rädd vänder alla sina blickar ifrån. Någon som blöder går alla ifrån. Människor kan vara tuffa men endast för att synas. Men det finns dem som är rädda och vill inte ta skiten själv. Dem har dåligt samvete och önskar och förbannar sig själv att dem måste våga. Men deras svaga hjärta som saknar något att kämpa för står inte ut med den smärtan och klarar inte av att kämpa för något man aldrig stött på. Något som dem själva inte kan ta utan kärlekens skydd.

Om alla hade ett hjärta fyllt av kärlek och fick kämpa för att hitta den andra och även fick le varje dag. Om alla fick se ljusets skimrande ljus sträcka sig över bergens höga kanter. Se solen önska sig nytt liv. Höra vinden dra genom varje doft. Veta att världen kan leva utan sorg. Då skulle alla våga och ingen skulle lida. Men det kanske bara är önsketänkande. 

Musiken som alla spelar. Naturens vilda språng. En berättelses första steg. Den ensamma tårens sorg. En vandrares önska. Ett minne fyllt med längtan. Ett leendes glömda spår. Kärlekens vilda rytm lever inom varje person. Lever djupt inombords. Vaknar varje dag du öppnar dina ögon. Den fortsätter söka efter den sista biten. Fortsätter lyssna till regnet som kanske har en tår fyllt med sorgens längtan. Varje natt den somnar med månens vakande öga. Åren som går och längtan lika stark. Sorgen har växt, längtan har blivit mer smärtsam. Månen söker över himlen. Regnet faller med ett litet hopp av tro. Vinden söker mellan trädens hemligheter. Endast ödet kan hjälpa.

Ser du någon djupt in i ögonen för första gången och känner en gnista vakna djupt inom dig. En gnista som fyller dig med en ström av värme. En gnista som ger dig ett leende. Den väcker dina djupa tankar och öppnar den stängda dörren du aldrig vågat gå igenom. Du känner ditt hjärta ta ett skutt och fortsätta slå med mer kraft. Du känner pulsen gå genom din kropp och tillbaka till ditt hjärta. Du ser med nya ögon en person med dem vackraste ögonen. Dina ben viker sig, men än står du. Hoppet inom dig stiger i takt med sekundernas stilla visa. Tiden har stannat och allt annat omkring existerar inte längre. Det enda du ser och känner är en känsla du aldrig visste du hade inom dig. En känsla som bara du kan känna och ingen kan förklara. Du vet redan vid första sekunden att du kan lita fullt ut på denna personen. Du känner att h*n är den rätta genom första blick. En blick med hopp och en djup kärleks rytm.

Om du en dag känner detta, med en blick även om det är en kompis eller bekant som du har träffat många gånger och umgåtts så kan denna blicken komma och endast då vet du att detta är den rätta för dig och kärleken ni har kommer aldrig slockna. En känsla du aldrig kommer vilja glömma.

Jag kan säga att jag vet att det finns en för alla, det svåra är bara att hitta varandra. Det är nog det svåraste här i världen att kunna lyssna till sitt hjärta och följa den rätta vägen. För man vet aldrig när man träffar den rätta. När man träffar den rätta så det enda som betyder något är det ögonblicket och allt man säger. Man tänker inte, utan lyssnar endast till sitt hjärta och säger exakt det man vill säga. Många tycker att utseendet betyder något, men helt ärligt så är det det som betyder minst. Man blir inte kär i utseendet, det man blir kär i är ens personlighet. Ens själ är det viktigaste som betyder något. Inombords är varenda människa vacker och när man blir kär i någon tycker man den personen är vacker precis som h*n är.

Det finns de som inte hinner hitta den rätta och/eller dem som inte står ut med smärtan inombords. De som inte har styrkan att klara av det hinder som finns. De som gråter varje dag och skriker ut sin smärta utan att någon hör, en smärta som lever inom varje människa. En psykisk smärta som är värre än det fysiska. De finns dem som tar steget ut över kanten på ett hus, de vill falla och sluta känna det de känner. De vill inte gråta varje dag. Det finns även dem som inte har det stödet dem behöver hemma från sina föräldrar. Har man inte stödet från dem så är den smärtan ännu mer olidlig. En smärta som river en isär inombords, något man inte kan bli av med. Dem människorna kan även dem ta sitt liv eller till och med dra ut smärtan över andra. De finns dem som mår sämre av att veta att det är någon som har tagit det fallet, det finns även dem som skulle vilja byta med dem.

Det finns en kärlek där man älskar någon som man endast har sett på bilder och filmer. Jag tror på att det går att älska någon man inte har träffat. När det är kärlek så är allt möjligt. Man drömmer om denna personen och lever då ett liv inombords i sina tankar. Det enda problemet är att man lever så djupt inom sig själv att man hänger inte med i livet. Livet det fortsätter och där står man kvar på samma plats utan att veta var man är utan en bild i sina minnen av någon man vill träffa, någon som man inte vet var denna personen är. Man vågar inte ta sina egna steg, utan letar efter redan upptrampade stigar för att slippa vakna ur sin egna dröm. Det enda man måste göra är att träffa den personen så att h*n också kan se dig. Endast så kan man också vet för säkert om det man kände fortfarande är där och att detta är den rätta. Men kommer man våga göra sig en egen stig? Hur vet man om inte kärleken lurar en? Det man måste göra är att känna efter djupt inombords och utan att tveka gärna prata med någon, endast då vet du om det är den personen du gråter för. Endast då när du har funnit dig själv i dina djupa tankar som är fyllda av frågor utan svar kan du följa din egna stig genom den djupa skogen och ut i världen. Då kan du finna det du söker, du måste lita på dig själv. Jag säger inte att detta är det lättaste att göra, för det är en av det svåraste sakerna men också det först steget i ens liv. Man måste öppna sina ögon.

I mitt liv har jag saknat det alla saknar. Känslan att bli älskad och att älska. Känslan att veta att allt kommer bli bra. Att veta att där man står nu finns det inget att vara rädd för. Det enda som kan existerar är kärleken man har bundit samman tillsammans. Det jag längtar efter att känna, sagan jag vill ska vara sann. Det man hörde som liten vill jag leva i. Jag har hoppats och haft en tro på att världen kan bli en saga som vaknar ur en dröm. Men än så har detta inte hänt. Hoten fortsätter begrava mina tankar. Jag gör allt jag kan för att hjälpa och försöker vara den pålitliga kompisen som finns där för alla när dem behöver mig. Jag försöker hjälpa dem med sina frågor om kärleken som ger dem tårar. Jag försöker le varje dag så att dem slipper bry sig om mig. Men jag kan inte stå ut. Luften jag försöker andas räcker inte till. Jag är en av dem som inte orkar mer. Hellre vill jag vara den som känner den fysiska smärtan och slippa känna den olidliga psykiska. Hoppet som jag vill att alla ska ha om att kärleken existerar, tyvärr så känner jag inte den själv. Om jag hade kunnat så skulle jag önska mig att få känna all smärta som alla i hela världen gör, bara för att alla andra ska slippa det. Jag drömmer varje dag om en bättre värld. En dröm som vandrar likt en vacker sång. Jag har fått en sådan vacker smärtsam känsla mot en person som betyder mycket för mig som jag inte ens har träffat. Ett hopp om att kanske en dag kan bli min dag. Men min tro börjar försvinna.. Mitt hjärta letar en, månen lyser varje natt för allas försvunna kärlek. Vinden söker mellan hemligheterna hos de djupaste skogarna. Men kommer ödet vilja att jag ska få det liv jag önskar? Den frågan som många vill ha svar på. Den frågan som säkert har ett vackert svar. Ett svar om att en dag kommer du finna den rätta, men när vet ingen svaret på. Livet är svårt och det enda stödet jag har är från några få vänner som jag älskar väldigt djupt. Men det stödet jag saknar hos mina föräldrar försvann när deras egna hopp slocknade. Jag drömmer även om steget ut från taket på ett hus. Jag önskar att ingen gör det, men för mig själv så önskar jag mig döden. Slippa hamna där i mellan och känna att jag gör fel. Samtidigt som jag inte kan blunda för problemen utan skuldkänslor att jag inte finns där. 

Jag själv vet inte vad jag ska göra med mitt liv.

Jag saknar glädjen och kärleken som låter mig lida.

Mina tårar faller varje dag och natt.

Himlen jag ser upp till ger mig tröst samtidigt som den ger mig rädsla och smärta.

Jag kan inte rädda mig själv, men jag önskar ni kan försöka rädda er själva.

Lyssna till ditt hjärta!

Lyssna!

( fredagen den 9 september 2011 skrev jag detta utan att lägga ut det. Men nu kommer det)

Nu chillar man lite på rummet och tänker igenom hur dagen har varit.
Visst är det en perfekt stund att blogga då kanske?
Dagen har varit rolig och lite jobbig med den sista lektion samhälle!
Men dagarna går vidare och man lever varje sekund än så länge.
För mig så känns det lite svårt att sitta här och skriva på min blogg om vad som hänt och förklara på det viset.
För mig känns det lättare att skriva allt utifrån känslor och en skapande dikt.
Sen så har jag lättare att beskriva mina drömmar och tankar än hur jag lever mitt liv.
För jag tror jag lever mer i mina tankar och drömmar än i det verkliga livet.
Jag går och pratar även skrattar, men ändå så tänker jag bara på allt inom mig, allt jag önskar och även saknar.
För mig är det lättare att förklara för er som läser min blogg mina känslor.
Även om mina känslor kan vara lite pinsamma eller även lite kränkande mot någon som jag ändå inte tänker skriva namnet på om detta skulle uppstå, så skulle jag ändå skriva det.
Jag har kommit fram till att om man ska leva ett liv måste man även vara stolt över vem man är.
Man måste kunna höra det som dras mellan bladen i skogen.
Man måste känna varje steg i sitt tunga bultande hjärta.
Man måste se det ingen lägger märke till.
Jag tror på att alla kan vara sig själv.
Jag tror på att livet är ett hot man måste vinna över.

Saknaden som man känner om dagarna efter någon man har förlorat.
Någon man saknar varje sekund i ens liv, även dem som man aldrig visste fanns saknar man inombords.
Man känner sig tom och vilsen.
Allt kan man inte ta sig igenom, men man kan acceptera.
Acceptera att den personen man älskar så är borta.
Den personen har endast rest från sin kropp.
Jag tror på att om den personen älskar någon så stannar den personen alltid vid ens sida.
Även om man inte kan se denna speciella personen så vet man att någon är det där som försöker hålla en varm.
Alla kan man lyssna och känna denna känsla.
Lär dig att höra med egna öron.
Lär dig att se med egna ögon.
Lär dig att gå på egna ben.
Då kan du leva ett liv du aldrig trodde fanns.

Jag tror på kärleken, men jag kan inte säga att jag har lärt mig allt det jag skriver.
Allt här i livet är alltid svårt.
Varje dag trycker jag ner mig med mina egna tankar fast jag vet att det är fel.
Men känslorna jag har är svåra att inte märka.
Dem är för djupa.
Men jag tror på resten av världen att ni kan om ni vill.

Lyssna, så hör du!

För mycket..

Han tar hennes hand i sin, ser henne i ögonen med ett par vackra ögon.
Hon kramar hans hand ikapp med stöten som går igenom hennes kropp från hjärtat, ser honom i ögonen med en nyfikenhet..

Himlen var klar tills nu då molnen drar ihop sig framför solen..
Regnet börjar falla och rinner nerför deras ansikten.
Han tittar djupt och skamset nu..

Orden han snart kommer yttra är orden som bränns i hennes hjärta och kommer förevigt det göra.

Hans läppar börjar forma första bokstaven och hennes tårar börjar redan falla..
Han är annorlunda och hon känner på sig vad han ska säga..

"Jag älskar dig.., men är inte kär i dig längre.."

Hon paralyseras och slutar andas då gråten tar över,.
Hon kippar efter luft och faller ner på marken..
Deras händer glider ifrån varann..
Hennes hjärta krampar så hårt..
Smärtan som river henne inombords gör så ont..
Hon hulkar och gråter som aldrig för.
Känslorna och hjärtat tar över då sorgen och alkoholen blandas i hennes blod..

Hon försöker springa där ifrån och hitta sitt slut..
Händer som försöker stoppa henne..
På knä kryper hon ihop och skriker för allt hon är värd..
Ett försök att få ut allt hon känner och inte vill känna..
Något så starkt att hon faller för varje steg hon kämpande tar..
Allt hon vill är att försvinna och sjunka genom den obetydeslösa asfalten..

Hon vill brinna och mosas på samma gång,,
Försvinna utan farväl..

Hon försöker blunda bort det som om det vore en enda stor mardröm..

Trots all sorg och åter sorg..är hon fortfarande inte det minsta sur på sitt ex..
Hon är förstörd, krossade förlorad men ändå förlåtande och förstående...
...

Minnen..

Jag faller tillbaka till början i mina minnen..
Det där speciella leendet så vackert med dem glittrande ögonen..
Glädjen du spred in i mitt hjärta, lika lätt som en vindblåst flyttar på sand..
Jag kommer ihåg hur du gick, snyggt och stiligt på samma gång..
Ser dig i varje liten sak, inbillar mig dig mitt framför mig..
Försvunnen i mina tankar som tar över mitt sinne..
Varför känner jag mig så ensam..?

Alla mina vänner finns där för mig, men ändå trots det..så..ensam..

Jag försöker ta mig över alla hinder som korsar min väg, men snubblar varje gång..
Jag försöker, men det finns inte ork eller livslust nog..

Livet jag såg framför mig sken lika starkt som en stjärna..
Nu denna stjärnan fall alldeles för ung och lämnade mig åt mina mardrömmar..
Vart ska man ta vägen när det är marken som bränns..?
Försöker se nåt bra i detta mer än att han slipper leva i en lögn med mig..
Men allt som syns framför mina ögon är allt damm från mitt förflutna..
Sorgen jag bär tynger ner mig..
Kan inte släppa allt och lämna det åt vädrets vilda lek..
Allt sitter fast och klamrar fast med naglar och klor..
Jag försöker dra bort allt jag inte vill känna mer, men inombords blir jag uppriven och fler sår lämnas öppna..

Så många, för mycket...

Ett dammkorn till, jag faller med den ner och flyger aldrig mer upp igen..
Mina vingar blöder sen ett tag tillbaka..
Min glädje är uppochner..
Inget är som det var..
Jag sitter i karantän i min egna hjärna..
Ett hörn där jag är fastbunden..

Sväljer mitt liv och försöker att inte spy trots kväljningarna..

Ett skadat hjärta ihopsytt med tunn tråd..

Minnena vänder mig ut och in..

Jag försöker...

....
Tom på ord..
Vakna som ett tomt skal..
En dröm som gav mig hopp och sen försvann..
En dröm som borde hålla sig borta kom tillbaka..
....

En tröst från livet jag vill befinna mig i..
Trots att jag inte borde..
Sträcker ut mig i hopp om att nå ljuset som svävar långt ifrån mig..
Vill skaffa vingar så jag slipper falla i en oändlighet...
....

Vill låta hjärtat slå som den en gång gjorde..starkt..
Vill inte förlora mig själv så djupt igen..
Vart ska man ta vägen när ens väg tar slut..?
Vart ska man titta när ens ögon tåras..?
....

Mitt liv får jag bära...
Min luft får jag fånga..
Maten får jag tvinga i mig..
Mitt hjärta svagt, men försöker hålla sig vid liv..försöker..
Ett kämpigt liv, jag inte orkar med...
....

Krossad

Lämnad.. 

Ensam... 

Ledsen.. 

Helt jävla slut.. 

Förlorad i mörkret.. 

Kvävd av tårar.. 

Vill inte se eller känna mer.. 

Vill tappa mig själv.. 

Längtar efter sekunden då luften inte går i mig längre.. 

Vill inte se blodet rinna vid mina fötter.. 

Vill inte känna hjärtats kramp av all smärta.. 

Allt har jag förlorat .. 

Alla stjärnor jag drömde mig bort till har vänt mig ryggen.. 

Himmelen som en gång var klar är ett enda stort svart hål.. 

Rädd för att fortsätta leva gömmer jag mig i ett hörn.. 

I ett försök att skippa smärtan som river mig itu inombords biter jag ihop.. 

Jag gräver in naglarna i huden och försöker hålla tillbaka tårarna.. 

Vill ha en varm tröstande kram jag kan ligga i hela dagen och kvällen.. 

Samtidigt vill jag inte få medlidande eller kärlek igen,. 

Rädd för att bli sårad och lämnad igen.. 

Vill inte vara med om nåt igen.. 

Men mitt hjärta saknar.. 

Tom.. 

Vilsen.. 

..och förstörd.. 

Vill känna mig älskad, men står inte ut med att bli krossad igen,, 

Har små skärvor av mitt hjärta som kämpar att hålla sig kvar.. 

Resten av dem små vassa bitarna klämmer jag i min hand.. 

Vill ta livet av mig och försvinna.. 

Men.. 

Kan inte såra nån.. 

Förlåt för all min sorg jag inte kan balansera.. 

Förlåt för all min fantasi, tro och hopp.. 

Allt är ett helvete..

Frihet.. En önskan utan lag..

"Love is all you need."

Kärleken finns i vinden du andas, i gräset du går på, i himmelen du ser och i varje liten sten.
Kärleken lever i varje varelse och den finns inom varje själ.

Men hon vill ha något mer..
Hon ser sig om varje dag och letar efter något hon själv inte ens vet vad..

En känsla av att vara till nytta, en lust att vilja fortsätta sitt liv.
En önskan att få och en tro om mirakel.
Hon vill kunna vara speciell för många, känna sig viktig.
Hon vill finna rätta ord och visa vad hon kan.
Inte en dag till vill hon vara en i mängden..

Skrika ut smärtan på toppen av ett berg och kasta sig mot vindarna leker i hennes tankar..!
Att se världens alla färger ur en annan synvinkel är en dröm hon bär.
Känna vattnets strömmar mellan fingrarna och känna doften av skog är en plats hon vill finna..
Hennes drömmar flaxar förbi utan stopp..

Hur ska man kunna fånga en bubbla som flyger ifrån en.?
Hur ska hon kunna hålla fast vid tron om ett bättre liv..?
Allt hon får är ännu mera salt i såren..
Livet svider och hennes hjärta blöder..

Men i denna sekunden av sitt liv vet hon vad hon letar efter..
...frihet..