Det är jag som påbörjar allt..
Det är jag som gråter ett hav för en liten sak..
Varför måste jag ta allt så fel..
Så får man ett svar som sårar tillbaka..
Dubbelt på dubbelt och jag hatar det.
Gråter fast jag inte vill..
Gör ont i hjärtat och vill slå sönder mobilen så jag inte kan skriva mer eller läsa sånt som gör ont..
Sånahär stunder får mig att inte vilja leva... Jag är jobbig, jag vet det.. Erkänn det bara.. Eller säg en enkel mening som betyder mest. Några enkla ord som gör att jag känner mig älskad.. Något som stoppar tankarna som får mig att tänka åt sidan.
Även om jag vet, måste jag påminnas
Snälla fortsätt inte göra mig mer ledsen... Fast jag vet att det är jag som är idioten...
Förlåt
