Lilla Fågel..

En sak som jag aldrig ville tro..

Varför ska det hända just mig?..

Känner hans fjädrar mellan mina fingrar fladdra.

Ser han blinka långsamt men säkert.

Känner hans näbb mot min hud.

Vet att han saknar att kunna flyga..

Faller vid varje försök.

Kämpar hela dagen.

Sover på natten men med hopp.

Nästa dag sover han i min hand som igår.

Mjukt men säkert tar han det lugnt.

Glansen som är kvar i hans ögon.

Lämnar han för en stund i sin filt..

Nästa sekund kommer Julia över och säger att han håller på att dö.

Hon berättar att han höll på att försöka flyga och sedan låg han bara där och sprattlade med benen..

Som en chock ser jag han ligga på sidan på filten..

Tårar som börjar stiga i mina ögon.

Kan inte prata..

Tar han i min hand förtvivlad och går mot fritids med Erica bredvid..

På vägen känner jag att han slutar röra på sig.

Hans ögon slutar blinka..

En sista gång tar han ett djupt andetag från den friska luften.

Sedan blir han så stel.

Inga rörelser..

En tom blick riktat mot ett håll..

Kan inte andas..

Känner mig så misslyckad.

Känns som om allt är mitt fel..

Varför han också.. 

Det är inte rättvist.

Hatar livet..

Vill inte alla ska dö..

Lämnar han i skogen..

Värmen i min hand från hans kropp lämnar spår.

Minnena när han flaxade och hans tappra försök lever kvar.

Sorgen stiger..

Saknaden jag har.

Ville inte..

Men livet vill aldrig följa den vägen jag går..

Jag kommer aldrig glömma honom.

Den tappra Grönsångaren med hoppet inom sig.

Hans sång lever i den vilda vinden..

Förlåt mig..

Saknar dig <3

R.I.P. Lilla Fågel

Fågel - Grönsångare

Hej hej alla läsare!

Igår hittade jag en liten fågel när jag var ute och red, kunde ju inte låta den typ ramla omkull där vid varje vingtag.
Den kan nämligen inte flyga.
Såg senare att den har ett stort sår som ett bitmärke på högerving fäste.
Tror det är en grönsångare och lägger då ut en bild på en grönsångare.
Har gett den fri tillgång till vatten, men fattas bara insekter :O
Har skrivit ett mail till Svenska Djurskyddsföreningen men har inte fått ett svar ännu :(
Känner mig lite stressad.
Kan inte ha den på rummet en natt till då Julia inte vet om hon är allergisk mot den och sen så kan jag ju inte släppa ut den då den är ett lätt byte...

Stackarn.. <3

Kommentera gärna.
Puss puss på er och ha det bäst!

Mr Swingking!

Denna dagen har varit väldigt seg med matte och tråkiga nyheter.

Engelskan var bara långtråkig som fasen och sen att man får reda på att man har stalltjänst...

Fast när man inte är med på det så går det bara inte.

Men senare efter allt och en förvirrande sak att gympan försvann :O

Ingen aning om jag gick fel eller så..

Men men jag blev väldigt glad när jag såg att Karro ville att jag skulle rida Kingen :)

Åkte till stallet fullt redo och rd ut en sväng i skogen.

Han var hur mysig som helst.

Stegen långa och mjuka.

Det enda jag gjorde var att ha roligt och mysigt.

Medan jag red så sjöng jag så fult hela tiden haha^^

Kingen skämdes bort rätt mycket med beröm hela tiden.

Sen svängde vi in på kosntiga stigar lite här och var :P

Mitt i skogen gick vi under grenar och jag har bara saknat att göra detta så jag satt och log hela turen! :D

Imorgon och på söndag ska jag rida han också ;) 

Allt för den härliga Kingen och för att ha lika roligt igen!

Ha det bäst alla!!!

Puss o kram <3

Skolprojekt!

Detta är ett projekt som jag och Erica håller på med i skolan.

Det är för gymnasieelever endast.

Vi skulle bli väldigt glad om ni skulle kunna ta er tid att svara på några frågor ;)

Tack på förhand :D


http://www.enkät.se/surveyStart.php?pid=2929&mpid=cb639848cc26dd61dcdf03e2736fcbda

Bara om..

Allt jag vill är att visa världen sin vackra sida.

Alla kan ge kärlek och se med andra ögon.

Som små lyssnar vi på sagor från världens alla hörn.

Med åren så fylls vi av sorg och hat.

Men någonstans inom oss alla finns sagorna kvar.

Jag tror alla har den saknaden och hoppet om ett liv som en saga.

Jag vill skapa en saga i min värld.

Dansa genom vinden och på toppet av ett berg.

Andas medan man håller varandras händer.

Springa genom alla skogens stigar.

Se alla le och endast känna glädje tårar.

Vill att alla familjer kan ge en kram varje dag.

Slippa höra de rädda skriken och hatet som är omkring oss nu.

Vill slippa stå i skuggan.

Försöker tränga mig fram genom träsket.

Grenarna river och sagan försvinner.

Tornet man som liten trodde fanns är nu endast ett fängslande minne.

Mina tårar rinner varje dag av flera skäl.

Jag söker efter kärleken.

Men samtidigt är det nog fel att påminna sig själv varje dag att det finns ingen som kan beskydda en.

Ingen som håller en varm om natten.

Inga lovord om att alltid finnas där.

Det jag har är vänner som jag inte kan träffa.

En familj som börjar rasa ihop.

Skärvor jag förtvivlat försöker samla men endast lämnar små sår överallt.

Blodet som kommer krypande.

Droppar genom alla mina vägar.

Tårar som skymmer min syn.

Känslor jag inte trodde jag hade delar mitt hjärta.

Vill skydda alla jag känner.

Vill skada mig själv i deras ställe.

Vill få ett slut.

Solen går upp varje dag och lyser upp en värld full av sorg.

Vid visa små hörn lever kärleken som lyckats finna sin stig.

Varje dag går solen ner och lämnar världen åt mörkrets kalla omfamning.

Mörker som man borde längta till men är istället rädd för.

Varje gång regnet faller, sitter någon ensam.

Varje gång regnet slutar falla lämnar den en blöt värld åt att torka utan värme.

Den sista lågan inom alla våra hjärtan är lågan man borde hålla vid liv.

Ge den syre och ge den hopp.

Men inom oss faller strömmen och släcker den.

Ingen borde ge upp för det dem vill i livet.

Ingen borde stanna kvar på ett ställe och försöka göra något dem tror kommer gå.

För om man ska kunna leva av glädje ska man gå.

Gå dit man vill och göra det man vill

Man ska utnyttja tiden man har fått.

Man ska se med sina egna ögon.

Springa genom staden och fram till den väg man vill följa.

Strunta i vad andra tycker.

Vad gör det om man skämmer ut sig?

Kanske det är då ens sanna kärlek kan se en.

Kanske det är endast då man kan sticka ut vara sig själv.

Man borde satsa..

Jag säger inte att jag är den som kan springa och skrika ut min klagan.

Utan jag är nog den rädda sorten.

Jag gräver ner mig själv i mina egna plågor.

Jag ser mina tårars spegelbilder.

Jag lever på mina drömmar.

Gråter av mina minnen och tar en tom stig utan slut.

Jag vet att nog en dag kommer mitt liv sluta tidigare om inte..

Endast en person kan rädda en annan från sig själv.

Att drömma om det och förlora den viktiga personen om igen skadar djupt.

Men om den vackra dagen kommer och den personen står framför en med den speciella blicken.

Kanske man kan tänka om då.

Jag vet att det kan jag.

Mina skador jag har gjort och mina sorger är mitt problem.

Men jag vet att jag glömma allt bara om..

Längtan är svårt att bära, men var dag måste man längta för att kunna ha hopp.

Checka in vettja.

Denna sjukt söta tjejen är något ni inte får missa.

Kolla in hennes blogg 

http://www.teakristiansson.devote.se/

Snackar med denna sköööna tjejen nu!
<3
puss o kram

Snälla, glöm mig...

Att säga en sak till en kompis i efterhand har bara lett till mer tårar..
Att vända och vrida på mig i sängen har ändå bara slutat med att det fortfarande känns fel.
Vad jag än gör är att göra fel..
Jag vill att alla ska vara glada, men jag vill också berätta allt för er.
Vill visa det som händer mig, men samtidigt vet jag inte.
Därför tänker jag nog säga som det är här.
Berätta en sak jag aldrig har sagt och varför.
Ni ska få veta detta ni som läser..
Men jag ber er att glömma det när vi träffas.
För även om jag kanske söker medlidande för att jag vill bli omtyckt så känns det ändå fel.

Det har varit dagar i mitt liv under 07-09 som jag har mått väldigt dåligt.
Dagar som jag har försökt göra självmord.
Jag har försökt gå ut framför bilar och bussar.
Antingen har det funnits någon där som har stoppat mig eller så har det varit så att bilen eller bussen han svänga eller stanna..
Jag har mått så dåligt att leva var det sämsta jag visste.
Det var saker som att känna sig hatad i skolan av allt och alla.
Det har varit dagar jag har stått på en bro på väg att släppa taget.
Människors genomskärande blickar som gav mig en känsla av att dem tyckte jag bara var ännu en hjärntvättad person.
Men anledningen att jag aldrig släppte taget var att när jag tittade ut mot horisonten och kände den kalla vinden mot min kind påmindes jag av varje minne jag hade upplevt i mitt liv.
Allt som kom upp i mina tankar var tiden jag hade fått av glädje.
Det som mina vänner gav mig.
Men sorgen kom också upp i mina tankar.
Men jag fick en känsla av att inte kunna lämna..
Kan inte lämna de som står mig nära.
Mitt tvekande fick mig att hålla fast.
Jag hamnade i samma situation uppe på ett hus..
Men stötte på samma väg.
Med tiden som gick så blev jag mer och mer känslig.
Grät varje dag.
Saknade allt..
Drömde varje minut om något bättre.
Men varje dag kändes allt sämre.
Blev sårad av många..
Tills för några dagar sedan.

Den dagen då jag av någon anledning blev kär.
En känsla jag aldrig fått förut.
En stött som gick genom kroppen varje ord han sa.
Men att aldrig ha träffat han gjorde det jobbigare.
Sen idag kunde jag inte känna mig mer än som den värsta människan på denna jord.
Jag har varit vilsen hela mitt liv, men nu blev jag mer vilsen.
Vågar inte lita på mig själv.
Han kan hitta en bättre och det har han nog redan gjort..
Men att hålla tillbaka tårarna och vara glad för hans skull är svårt.
Vem vet vem jag är..?
Vill vara älskad,  men vet att jag inte kan det.
Vill kunna se med nya ögon, men blir bara allt mer blind.
Sorgen som fall över mig gjorde allting värre.
Tog kniven och skar mig..
Skadade mig själv för att jag ville inte existera.
Ville känna smärta fysiskt..
Under den stunden trodde jag det skulle kännas bättre.
Men allt sved och gjorde bara allt värre.
Jag kommer aldrig kunna glömma..
Jag kommer alltid minnas..

Jag sårade en vän idag för att jag sårade mig själv.
Sa det, fast jag inte borde.
Jag ville inte göra fler tårar i världen.
Men vad jag än gör, blir allt fel och det kan jag inte göra något åt.
Skadan är redan gjord och nu vet ni lite mer..
Men detaljer ska jag nog inte gå in på.
Allt handlar om mina känslor och det är inte dem bästa.
Jag kan inte hjälpa mig själv.
Ingen kan hjälpa mig förutom en sak som jag aldrig kommer hitta.
Kärleken..
Det som verkligen betyder något och gör en glad varje dag.
Något som ger en hopp.
Om den dagen skulle komma är den redan sen..
Försent för att jag ska orka mer.


Snälla glöm mig och mina problem nu, det skadar endast er själva..

Tack & Förlåt.

Jag vill tacka alla som har funnits där för mig.

Det enda jag vill säga till alla är tack.

Tack för att ni stod där för mig och för att ni kämpade för att få mig att le.

Jag vill ge alla en kram tillbaka för den varma kramen ni gav.

Tack för att ni stod ut med mina sorgliga stunder som typ har kommit upp varje dag.

Tack för att ni torkade mina tårar fast jag inte ville visa dem.

Tack för att ni är dem vännerna jag behöver.

Förlåt för att jag har varit komplicerad.

Förlåt att jag inte har orkat göra det jag vet skulle varit det bästa.

Förlåt att jag har gråtit varje dag och gjort varje dag jobbigare än det kunde ha varit.

Det enda jag vill säga är förlåt för att jag försämrade ert liv med för mycket problem.

Men tack för att ni orkade.

Jag vet att mitt liv är inte det bästa och jag vet att mina tårar kommer fortsätta rinna för varje dag.

Men jag vill inte att ni ska lägga ner för mycket tid på mig.

Jag älskar er över allt annat.

Ni som finns för mig, jag lovar att göra mitt bästa för er.

Men jag ber er att släppa mig så att ni slipper se det mörker jag lever i.

Detta kommer vara den kortaste av de senaste inläggen.

Men att förklara allt om mig finns det inte ens plats till att göra.

Snälla försök förstå vad jag menar.

Jag vill inte förstöra för er.

För det ni gör för mig, är inte säkert att jag kan göra för er..

Jag är vilsen och har inte samma uppfattning om allting.

Jag är något ni aldrig kommer förstå.

Jag har ett hopp om något som antagligen aldrig kommer förverkligas.

Jag lever inte i världen.

Jag försöker hoppa in i min dröm.

Men livet fortsätter dra i mig.

Att vara där i mellan smärtar djupt.

Att se det jag inte vill se är jobbigt.

Snälla försök inte mer.

Jag vet att ni vill bara väl.

Men vetskapen kan såra.

Kram på er alla.

Kan inte..

Ska man förklara något så råkar jag alltid säga något fel.
Allt jag vill säga går inte att få fram.
Orden jag söker hittar jag inte.
Varje mening blir bara värre.
Hur mycket jag än vill säga hur jag känner och tycker känns det som att jag inte kan få någon att förstå.
För mitt sätt att känna är komplicerat.
Det finns inget stopp och ingen början.
Endast ett stort hål..
Jag känner mig tom inombords utan leenden.
Ibland kan den där lilla gnistan jag söker komma fram.
Men lika fort den kom försvann den bort och än söker jag efter den eviga gnistan som aldrig kan slockna.
Med tiden har jag fått ta slagen jag aldrig ville se.
Med åren har jag hört orden jag lovade mig själv att aldrig säga.
Med livet har jag dött mer för varje dag som gått.
Jag har försökt att inte göra fel och finnas där för alla.
Har försökt våga göra det jag vill.
Allt jag ville säga och allt jag ville se har jag aldrig vågat göra.
När det är något jag vill säga någon står jag där och har värsta konflikten med mig själv.
Där rädslan alltid vinner.
En konflikt jag hatar mest av allt.
Något jag aldrig velat vara med om.
Varför ska jag vara rädd för att vara mig själv?..
Varför ska jag inte kunna vara som den där kända personen?..
Enligt mig kan vem som helst vara den snygga och helt underbara människan.
Men varje sekund ser man grupptryck.
Olika värden på folk.. Massvis med lögner.
Allt man hör är hot var dag.
När någon är lycklig finns det alltid någon som dör av sorg.
Jag är på väg nerför..
Varje minut som går klagar jag bara mer på mig själv.
Varje vecka känner jag mig sämre och fetare..
Klagar på mina fel..
Ser inte det andra ser..
Jag säger att ni ljuger..
Jag vill att det ni säger ska vara sant, men kan tyvärr inte se det så.
Jag vill resa ut i världen och inte vända mig om för'n jag har hittat mig själv.
Men jag är osäker på mig själv.
Allt som jag trodde jag hade har svikit mig.
Stödet jag behöver har försvunnit ut mitt liv.
Något jag vill hålla fast vid lämnar mig vid vägens kant.
Något som kan kallas familj.

En familj jag behöver.
En kärlek jag trodde jag hade.
När jag var liten kände jag den kärleken från dem.
Med åren har det enda jag har hört är hat..
Min familj är på väg isär.
Men jag vet inte vart jag vill vara..
Att tvunget välja..
Välja om jag vill ha dem där dem är nu eller låta dem göra det dem gör..
Den timmen jag pratar med min pappa är något jag alltid längtar efter, men varje gång blir jag besviken på att jag svarade..
Borde aldrig ens börjat..
Det enda jag får höra är hur dålig jag är.
Hur mycket sämre jag är än jag kunde vara.
Det enda jag får höra är mina fel.
Hur mycket han hatar mig.
Han använder ord som sårar väldigt djupt.
Att bli kallad idiot och pucko av sin egna familj är svårt att ta emot.
Men varje gång jag hör någon snacka skit om min familj står jag upp för dem.
Men varje gång får jag skit från min familj ändå..
Allt jag gör är antingen onödigt eller alldeles för mycket.
Skriken jag får ta hemma..
Jag längtar hem efter en familj där man kan vara lycklig och vara sig själv och slappna av.
Men kommer till en familj där det är bråk varje dag och där allt är stressigt.
Allt jag vill göra är att stoppa bråken och få dem att förstå att jag inte står ut.
Men varje gång får jag skit för det, att jag inte förstår och ska inte lägga mig i.
Dem gångerna jag gömmer mig på rummet och försöker inte höra dem.
Då får jag skit för att vara feg som inte hjälpte till.
När man håller med den ena blir den andra arg på en och om man inte håller med någon av dem så är alla arga på en.
Vad man än gör så blir det fel.
Vad man än vill så blir allt fel.
Ingen som förstår.
Ingen som kan se.
Varje dag gråter jag av allt möjligt.
Av att inte kunna ha ett liv som andra.
Jag vet att vi har dåligt med pengar.
Jag vet att vi inte kan göra det som vi vill.
Men det enda jag vill ha är en lycklig familj.

Enligt mig så kan man vara lycklig och glada tillsammans utan pengar.
Jag vill ha en trygg och kärleksfull familj som förr.
Men allt är förstört och mina hopp är borta.
Jag ger upp..
Något jag aldrig velat göra annars.
Hur ska jag orka..
För nu vill jag inte orka mer..
Vill inte känna denna smärtan mer..
Förlåt för mina svåra känslor och jag kan nog aldrig få er att förstå.
Men just nu vill jag inte leva, bara försvinna härifrån.

Kan ni släppa mig?.
För jag kan inte släppa er.
Men jag kan inte heller hålla ihop mig själv..

Inga svar.

Igår var en dag som jag hade rycket som jag brukar få då ribban blir för hög.

Men Becka gav mig glädjen tillbaka.

Fast sorgen jag bär lever fortfarande kvar inom mig.

Jag skrev på min blogg, men hann aldrig lägga upp den innan datan hakade upp sig.

Det handlade om min hund som jag saknar mest av allt.

Den jag kunde dela mina djupaste hemligheter för och den som fanns varje dag.

Hon som gav mig ett liv värt att leva för.

Det var så länge sedan hon försvann och jag kan tyvärr inte släppa henne.

Det handlade även om att ge upp..

Orkar inte med det liv jag har.

---------------------

Kanske han har rätt.

Jag är kanske självisk och en stort pucko.

Jag är väl en sådan person som lyssnar för mycket på kompisar.

Jag har nog svikit han och resten av min familj.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra.

Jag vill ta den chansen jag hade några gånger förut i mitt liv.

Om jag vill, kan jag skaffa det igen.

Men jag undrar om jag klarar av pressen med det sista steget.?

Jag undrar vad som händer om jag en gång gör det.

Jag vill även säga förlåt till alla som har försökt finnas där för mig.

Jag förstår att det nog har varit svårt.

Förlåt för att jag aldrig riktigt har lyssnat.

Men det är svårt..

Det finns många som jag har blivit arg på som bara försökte hjälpa mig.

Jag har förstört för många och gör det än.

Att komma hem gör ingen skillnad förutom de korta stunderna jag är ute med hästarna.

Jag vill gömma mig från verkligheten.

Kan ni förstå mig?

Kan ni se det som jag ser det?

Jag har sett andra få slag.

Jag har hört orden som skadar djupt inom en.

Jag har även fått det själv.

Slagen som varade en sekund, men smärtan som lever kvar för evigt.

Orden som påminner en om ens liv, trycker ner en.

Allt jag en gång hade bortblåst.

Jag minns den lilla lyckan som fortfarande fanns när jag var liten.

Kommer aldrig glömma hur det faktiskt var.

Jag slutade aldrig hoppas och försöka få det att bli som förr.

Men nu har jag gett upp.

Med dåligt samvete blir jag arg på allt dem skriker varenda dag.

Tårarna slutar dock aldrig rinna.

Ensamheten jag söker ute mitt i ingenstans hjälper mig ingen vart.

Den gör mig mer vilsen.

Mörkret som gör mig trygg ser mina djupaste dolda känslor.

Himlen jag hoppas kunna få en skymt av tar aldrig av sitt skal.

Skalet med de vildaste vågarna och hemligheternas klagan.

Varför kan jag inte lämna allt.?

Mina minnen gör allting värre.

Jag följer dina spår mot ljuset.

Men stannar då det blir för ljust.

Kan du se mig än?

Kan du se mina tårar falla varje natt?

Kan du förstå?

Var är du?

Varför kan jag inte släppa?

Varför är du borta?

Förut har jag hoppats på en bättre framtid som kunde bli en solstråles värme.

Nu, inget hopp..

Endast en längtan efter att slippa.

Men mina vänner håller mig fortfarande kvar.

Kan inte lämna.

Men en dag måste jag.

Orkar inte mer.

Allt jag hör varje dag.

Kan int stänga av.

Vill skrika ut allting.

Vill slå allt omkring mig.

Vill slå han.

Men kan inte.

Även om han har förstört mitt liv kan jag inte sluta älska honom.

Orden han säger, skriken jag hör och smällarna jag ser.

Allting vill jag gömma mig ifrån.

Men allting söker sig till mig.

Finns inget hörn ledigt för mig.

Finns ingen frizon utan allt som skadar.

Står jag ut en längre tid?

Jag försöker göra mig osynlig.

Men känner mig ändå uttittad.

Förlåt för allt jag gjorde.

Orkar inte mer tårar.

Vill att ni ska veta.

Men snälla säg inget.

Ni skadar bara er själva.

Jag vet vad ni kommer säga.

Det kommer inte hjälpa.

Jag vet.

Jag är vilsen..

För många svåra tårar..

Lämna mig kvar.

Lev ditt liv, ha det bra.

Förlåt.