Du är min.. (Novell)

Mörkret faller långsamt ner över de snö belagda gatorna.

En ensam tjej ute i det kalla vädret.

Stegen hon tar hörs i det knarrande snön.

Spåren hon lämnar följer en mörk gestalt i samma takt.

Tjejens blonda hår dras i den kalla vinden.

Hennes varma andetag är det enda som hörs i hennes öron.

Långsamt börjar de mjuka snöflingorna falla ner.

Där gatan svänger blev det mörkt för belysningen som annars brukar lysa var trasig.

Hennes rädsla märktes av hennes mycket snabbare steg.

Men gestalten som förföljde henne ökade sina med och var bara några 50m ifrån henne.

I mörkret gick inget att urskilja mer än det som var närmast.

Hon letade efter sin mobil som ska ligga i hennes väska.

Medan hon letade stannade hon upp.

Hennes händer darrade och försökte greppa tag i telefonen men råkade tappa den på marken.

Hon letade helt förvirrat efter den i den djupa snön.

Hennes händer blev stela av kylan och hennes rädsla ökade då hon hörde någon annans steg.

Stjärnorna som lös uppe i den kalla mörka skyn var de enda ögonen.

Parken stilla och väldigt tyst.

Inget ljus endast mörker.

Hon vänder sig om och andas tyngre.

Tårarna som börjar krypa fram gjorde det svårare att se.

Det enda hon kände när en hand tog tag i hennes hår och drog henne bakåt var rädsla.

Hon försökte skrika då personen satte sig över henne.

Men hon fick inte fram ett ord.

Paniken hon hade snörde ihop hennes hals.

Personens händer började försöka slita av henne tröjan.

Hon försökte kämpa emot, men han var för stark.

Tårarna började rinna när han började dra ner hennes byxor.

Hon slår han, men fick en smäll tillbaka.

Blodsmak gjorde henne illamående.

Hon försökte säga till personen att sluta.

Men tungan ville inte lyda..

När personen tryckte in sin del av sig i henne fick hon tillbaka orden.

Hon skrek för full hals.

Allt gjorde ont.

Personen höll för hennes mun och greppade tag om henne händer.

Hon försökte bita och sparka.

Hon grät och skrek på samma gång.

Allt hon kände sig var äcklig och förstörd.

Det enda hon ville var att komma hem och var liten än en gång.

Hon ville inte vara kvar där.

Hon ville inte leva mer.

Hon ville krama sina föräldrar och vara inne i värmen.

Hon skrek ut sin smärta.

Hon slog för allt hon var värd.

Men svaret personen gav henne var ett hårt slag mot huvudet med en sten.

Hon tystnade, med en bultande smärta såg hon ett ansikte lutande över henne som luktade sprit.

De viskande orden och det ansiktet är det sista hon hörde och såg.

Sedan blev det svart när kniven skar djupt inom henne.

Blodet rann ut ur henne ner på den kalla vita marken.

Stegen som långsamt gick därifrån.

Orden som hade viskats upprepades i den tysta natten:

Du är min..

"En liten novell jag kände för att skriva."

Mitt liv

Mitt första andetag var nog ett stort misstag men ändå det bästa jag gjort.
Börja se världen och försöka förstå hur det är byggt.
Försöka se allas miner och deras sprudlande glädje.
Leka igenom mina dagar och samtidigt lära mig att älska.
Min familj var lyckliga i början av mitt liv som jag minns det.
Leenden och det enda man hörde var skratten.
Kärleken de bar och mina misstag jag gjorde.
Tårar som fall då rädslan steg.
Långsamt börjar dem förändras.
Mina älskade föräldrar jag har lärt mig att älska och dem lärde mig att känna kärleken.
Men då när förändringen hade startat, blev det värre.
Mina minnen går tillbaka till min barndom då jag älskade allt och alla.
Men när åren gick och redan när jag fortfarande var liten så hördes ord jag inte visste fanns.

Svordomar jag aldrig glömmer och nu förtiden själv använder.
Ilskan som byggdes upp som en stor mur.
Regnet som aldrig slutar falla inom mig.
Skriken som skar djupt inom mitt hjärta.
Förr när jag gjorde en sak log du, men när jag gjorde då blev du arg.
Nu idag är det värre än då..
Felen jag gjorde, svaren jag fick..

Jag förstår inte?..

Jag minns era leenden, jag minns skratten och jag minns glädjen.
Men det såret ni gjorde, det som varje dag skadar mig.
Dörrar som smälls igen.
Orden ni säger.
Hoten jag hör.
Varje dag, samma sak.
Instängd i mitt egna hem, förföljd av en ondska i min egna familj.
Sårad, men inte saknad.
Död, men ändå vid medvetande..
Tiden gick och min glädje var bara något påtvingat.
Varje steg jag tog var ett hopp om att en dag kommer vara som då.
Mörkret som jag gömmer mig i gör mig rädd, men ändå trygg..
Mina drömmar jag har om en bättre framtid.
Allt handlar om kärlek, allt jag skriver om är kärlek som dör.
Allt jag ser är kärlek som går förlorat.
Jag vet inte om jag en dag kommer att kunna känna kärleken jag så länge har sökt.

Varje dag kämpar jag för att göra mig till den perfekta dottern man kan ha.
Men varje dag misslyckas jag.
Varje dag sviker jag.
Varje dag är jag inte mig själv.
Jag vet inte ens vem jag är längre?

Allt blev värre, mer bråk varje dag.
Inget bättre, bara mer instängd..
Saker jag inte får göra, saker jag inte vill göra..
Allt så omvänt att jag känner mig förvriden.
Vilsen i mitt egna liv.
Vänner jag skaffar, vänner jag tvunget måste lämna.
Sviker och lämnar.
Kärlek jag vill ge och hjälpa andra hitta.
Jag vill ge det jag inte har och kommer aldrig att ha.
Vill sprida glädjen, vill glömma mitt liv.
Men kan inte.

Minnena av livet som var förr.
Min hund som gav mig en vänskap och kärlek som var mitt skydd från sorgen jag bar.
Men dagen då hon försvann gjorde det värre.
Ser henne varje dag, men lika fort är hon borta.
Tårarna som faller för minnen jag vill ska leva igen.
Glädjen hon gav mig.
Dagarna ute i skogen och på ängarna var som en dröm.
Men nu när du är borta så finns det endast minnen kvar och mer hat från de jag älskar.
Varför älskar jag någon som ger mig sorg och hat?..
Ser ut från mitt fönster och kan inte glömma..
Ser dig vid skogen..
Ser dig varje dag.
Varför kan jag inte släppa taget?..
Dagen då du somnade, jag höll dig i min hand.

Allt jag hade då var min farmor, farfar och djuren omkring mig.
Men när livet fortsätter sätts flera dagar med flera tårar.
Natten då telefonen ringer..
Natten då jag endast kände sorg.
Senare försvann många andra.
Hästar, hundar och katter.
Många namn och allt för mycket minnen.
Junior en till hund som betyder för mycket.
Joe, en häst som alltid fanns där.
Sen så försvann den som älskade mig för den jag är och alltid fanns där för mig.
Någon jag alltid kunde ringa.
Dagen då min farmor försvann.
Att gå till en begravning åter igen gjorde mig slut.

Hoppen jag har försökt väcka hela mitt liv.
Allt jag ville var ett liv med en familj.
Men varje dag har blivit värre.
Jag har försökt hjälpa men då blev du arg.
När jag gömmer mig i mitt rum och försöker att inte lyssna blev du arg.
Vad vill du att jag ska göra?
Vad jag än gör är fel..
Alla jag älskar är borta och de som finns kvar har jag lämnat.
Varför flytta mer..?
Orden ni säger, orden jag aldrig glömmer.

Hoten du ger mig..
Varför?..
Allt jag vill är att ni ska leva igen..
Slagen jag har tagit..
Jag vet att fler kommer.
Enda gången jag kunde vara lycklig en sekund var i mina drömmar.
Men nu när jag går på en skola långt ifrån er.
Jag kan le när jag är med dem jag älskar.
Men jag vet att en dag kommer bli att jag sviker..
En dag då jag måste åka..
Längtan jag har hem.
En längtan om trygghet och en familj.
Men varje gång jag kommer hem, ångrar jag att jag åkte hem fast ändå inte.
För även hur mycket ni än skadar mig så älskar jag er.

Jag önskar jag var någon annan.
Jag önskar jag kunde falla och aldrig vakna.
Jag har försökt mig på att göra självmord.
Men varje gång i sista sekund kan jag inte göra det.
För så många gånger jag har svikit mina vänner, vill jag inte göra det så länge jag kan vara kvar.
Kan inte lämna dem.
Men när jag själv har blivit hatad av dem jag trodde var mina vänner har jag anklagat mig själv.
Varje gång har detta hänt.

Många säger till mig att jag ska växa upp.
Men jag har stannat upp då jag blev lämnad och dragen vidare.
Jag kan inte bli något utan att var någon.
Saker jag hör upprepas..
Saker jag tror på existerar inte.

Nu när jag sitter här och skriver märker jag att allt jag har skrivit inte ens är hälften av vad jag vill skriva.
Men allt kan inte bli skrivet då det inte finns ord för det.
Mina känslor jag bär är endast sorg och tårar.
Någon dag kan jag få en liten gnista äkta glädje allt tack vare mina vänner.
Men varje dag somnar jag med minnen av saker jag vill glömma och hopp som aldrig uppfylls.

Jag har hopp, men inget liv.

Kanske ni förstår varför jag säger förlåt varje gång jag tror jag har gjort fel..
Mitt liv är komplicerat och jag vill berätta hur och varför, men samtidigt är det svårt.

Kanske jag en dag kommer vara den som inte orkar mer..
Allt jag bär är sorg, hat och minnen.
Kärleken jag skriver om, vet ni kommer sluta med undergång.
Allt i mitt liv har varit undergång och allt handlar om det i mina dikter.
Som ett svar till frågor jag får.

Se, lyssna men sluta inte älska.
Gör inte som jag, göm dig inte..

Utan kärlek..

Tiden går sakta framåt..

Tårarna jag försöker hålla tillbaka vet hemligheten jag bär.

Alla ord jag väljer att skriva och säga sjunker längre ner..

Minnen jag försöker förtränga slutar inte uppenbara sig.

Min blick jag sänker varje dag.

Försöker leta efter trösten jag längtar efter.

Mina vänner långt borta.

För svag för att leva.

Kan inte tänka, kan inte se.

Kan inte höra, kan inte lyssna..

Var är smaken du sa existerar?

Var är lyckan du sa lever inom mig?

Varför kan jag inte hitta det jag söker?

Varför gör jag alltid fel?

Orden jag hör skadar.

Blicken jag får torterar.

Vill inte mer.

Orkar inte mer.

Var är vägen jag missade?

Hjälp mig någon..

Behöver kärlekens värme.

Behöver de trygga kramarna.

Vill inte vara problemet.

Vill inte vandra bortom allt.

Vill inte glömma..

Vill inte minnas..

Vet inte vad jag ska göra.?

Finns det någon där ute som kan laga mig?

Finns det någon som kan hjälpa mig på fötter igen?

Finns det någon som kan älska mig som den jag är?

Finns du?

Är jag ensam?

Är jag övergiven?

Allt jag gjort har känts fel..

Varje steg jag har tagit har varit fel väg.

Tårarna vill jag inte längre hålla tillbaka.

Sorgen jag bär vill jag dela men någon, fast ändå inte..

Vill inte att du ska skadas av mig..

Vill inte ta över min sorg på dig..

Kanske bäst om alla kan glömma mig.

Kan glömma det jag har gjort.

Ta steget ur den vägen där jag ligger krypande.

Glömma det jag sa eller gjorde.

Glöm mig.

Det blir bäst så.

Kan jag inte hitta mig själv, kan ingen hitta mig.

Vill inte fortsätta försöka, vill inte vara här.

Det jag gjorde var bara fel.

Det jag försökte blev fel.

Jag älskar dig, men kan inte.

Mina känslor är splittrande.

Varje steg jag tar faller tårarna ner.

Varje ord jag sa gav mig mer minnen.

Din blick jag minns, orden du sa fortfarande kvar.

Smärtan som river mig inombords kommer krypande.

Sliten i stycken inombords.

Dörren med de mörka minnen och plågan öppen.

Mitt hjärta bränt..

Blodet jag inte vill ha måste ut.

Måste ta mig härifrån.

Vinden jag känner från toppen av ett berg.

Den kalla känslan på kinden från mina varma tårar.

Så många gånger jag sa förlåt.

Så många gånger jag ville rymma.

Men aldrig vågat.

Allt jag vet är att jag orkar inte mer.

Det som fortfarande var helt har fallit ner.

Det enda jag hör är ett skrik.

Det enda jag känner är tomhet och sorg.

Plågan som river mig är där.

Men dörren jag ser.

Att slippa vara den jag är.

Slippa känna det jag känner.

Slippa vara mig själv..

Slippa se och höra.

Kan ni förstå?

Jag tillhör inte denna världen.

Steget som lockade.

Horisonten jag tittar mot men ser endast tårarna jag vill glömma.

Faller, men utan hopp..

Ser utan att veta.

Hör utan att lyssna.

Gråter utan glädje.

Faller, men utan kärlek..

Varför?...

Veckans gång så tom.

Ingen mening tilldelad.

Inga menande ord.

Blickarna gömda.

Mina frågor gör mig väldigt vilsen.

Minnen av mitt liv gör det värre.

Skadan som rivits upp.

Sorgen den stiger utan svar.

Kvällen den sena onsdagen.

Dörren långsamt öppnas.

En chock av ett tomt hej.

Rummet annars så fyllt nu tom.

Sorgen kväver min röst.

Sista grejer bärs ut.

Varför fick jag inget veta?

Varför sa du aldrig vad du tänkte?

Ekande toner speglar mina tårar.

Går fram med tårögda ögon.

Många tårar långsamt följer min kind ner.

Svaret jag söker.

"Är inte arg på dig"

Varför tror jag dig inte?

Varför känns det som det du säger inte är din sanning?

Kan du säga mig varför du har undvikit mig?

Känslan du ger.

Tårarna faller mer.

Tystnaden..

Vänder mig om..

Tårarna faller allt mer.

Inget ord kommer fram.

Sviken och lämnad.

Vill ha tröst, vill ha svar.

Men stegen du tog var ifrån mig.

Stigen du gick av.

Följde en annan.

Övergav mig utan svar.

För mycket på samma gång.

Känner mig lämnad.

Inte önskad.

Vad gjorde jag för fel?..

Vill skrika ut min rädsla för att bli ensam.

Vill visa hur jag känner.

Men orden jag söker är borta.

Inga ord kan beskriva min känsla jag har nu.

Inga ord du ger mer.

Endast ett obetydligt hej.

Inga blickar du ger..

Tillsammans ni skrattar.

Ser glädjen ni har.

Varför är jag inte en del av den?

Gjorde jag något fel?

Mina frågor får inget svar.

Saknaden av mina nära och kära.

De som jag önskar kunde komma tillbaka gör det värre.

Känner mig övergiven för något jag själv gjort.

Snälla kan du inte säga rakt ut vad du känner.

Vill veta och inte gissa.

Saknar det som en gång var.

Kanske jag inte vet längre vem jag är.

Kanske jag inte vet längre vad jag vill..

Kan du se min sorg?

Det vet jag att du gör.

Mina synliga tårar lämnar spår.

Jag kom tillbaka för dig, men du lämnade mig mitt i allt.

Varför gör du mig förvirrad?

Kan jag göra något rätt?

Kan jag räcka till?

Vad gjorde jag?

Varför går du förbi mig utan att bry dig längre?..

Betyder jag något för dig?

Känner mig vilsen och övergiven mitt ute i ingenstans.

Var är jag?

Kommer jag en dag få stopp på mina tårars vilda flykt?

Förståelse?

Jag känner att min blogg har blivit mer som en dagbok för mig där jag skriver ner mina känslor och tankar.

Det är ingen egentlig mening om vad som hänt den dagen osv. 

Jag mer skriver om det som jag har inuti.

En känsla jag inte berättar för någon då jag tycker att skriva är som att fortfarande bevara en bit själv.

Men jag antar att jag också skriver ner det för att jag vill dela det med andra och inte bära det själv.

Men jag hoppas ingen tycker det är jobbigt och idiotiskt att jag inte skriver mer i helhet vad jag har gjort den dagen.

Jag vill att alla ska veta att ja jag är en sorgsen tjej som har haft tankar på självmord.

Sen så ja jag kan inte skriva mer normalt om allt utan jag skriver det som en liten berättelse i diktform för att ni ska kunna känna det som jag känner det så att ni förstår.

Jag går vidare varje dag med ett litet leende på läpparna och hoppas på bättre tider och försöker få alla andra glada och nöjda.

Men jag känner också det att jag räcker inte riktigt till.

Världen är stor och jag är för liten.

Så med min blogg så hoppas jag att ni kan få andra att inte känna så som jag känner.

Försöka se världen med andra ögon.

Jag vet också att mina problemen med kärleken som är mitt största problem som jag anser är viktigast kan ingen göra något åt.

Det är mitt egna problem som jag måste kämpa vidare med.

Det finns en liten grej ni kan göra för att hjälpa andra som har den saknaden och längtan så djupt inom en så att svider.

Ni kan ge dem ert stöd och finnas för dem med varma ord och mycket lycka.

Tillsammans vet jag ni kan göra världen till en bättre plats!

Hoppas min blogg kan ge mycket hjälp och förståelse.

Jag skriver endast det jag känner inom mig själv.

Allt handlar om mitt liv och mina tankar.

Hoppas ni kommer läsa min blogg och kommentera gärna.

Frågor tar jag också emot, jag finns för er alla!

Ingen dröm, inget liv.

Den sekunden du lägger dig ner på kudden.

Den sekunden solen går ner i horisonten.

Då när fågelkvitter upphör.

Då månens sken börjar lysa upp himlen.

Då kan du höra ditt hjärtas röst.

Din egna djupa klagan och önskningar.

Dina minnen mitt framför din blick.

Många ord flygande i ditt inre.

Allt du kan tänka på är ditt liv.

Även då börjar du skapa en dröm.

Då börjar trådarna föras samman.

Endast då existerar du, rädslan, önskningar och allt i det.

Mörkret som omfamnar dig i denna midnatt ger dig en kall kår.

Du följer den upptrampade mörka stigen.

I dina tankar minns du det som hänt.

Men allt du vill är att gå långt ifrån det liv du nu har.

Din dröm skapar fler trådar och längre stig.

Trädens grenar på sidan av stigen sträcker sig närmre.

Rädslan börjar komma.

Allt du kan tänka på är en saga du hade som liten.

Drömmen skapar nya tråden av minnen du en gång fann.

Ett torn i horisonten syntes.

En annan stig genom skogen leder ditt.

Men då när dina tankar vänder till en dröm som du vill skapa och finns dig själv i binds nya trådar återigen. 

Ett par djupa mörka ögon du så länge velat träffa.

Varma händer som håller i dina.

Allt precis som du hade föreställt det.

En längtan och saknad.

En lång förväntan men endast en dröm.

Svetten som rinner längs din ryggrad när du vaknar med ett ryck.

Skriket du hörde i den kalla vinden.

Grenarna som slog mot fönstret.

Tårarna som rinner.

Varför leva i en värld där du inte är omtyckt.

Drömmen som ger dig glädje då den sekunden du är där i men också skrämmer dig.

Hoppets gnista om en bättre framtiden sjunker lägre.

Ingen dröm, inget liv.

Endast dina egna fallna tårars sorg.

Vem är du?

Har tåren en dag vaknat och följt en genom livet finns det endast en utväg.

En utväg som finns långt bortom historien.

Gömd bakom sagan du aldrig visste existerade.

Men kommer jag hitta denna utväg kallad sann kärlek?

Kommer jag orka stå kvar genom smärtan som sliter mig inombords.

Smärtan jag känner är hemsk.

Den river upp såren jag ville glömma.

Tårarna jag har faller varje dag genom saknaden jag bär.

Hemligheten jag bär.

Allt jag vill är att dela min sorg till alla.

Jag vill skrika ut min smärta.

Men de jag litar på är så långt borta.

Min familj vill jag hålla kvar.

Men känslan jag får är hat.

Allt som händer omkring är bråk och onda ord.

Mina svek bryter mig ner.

Finns det någon där ute som kan ta bort min djupa smärta?

Finns det någon som kan älska mig?

Är jag ens en bra person som jag önskar jag kunde vara?

I mina minnen kan jag inte minnas den dagen jag hjälpte någon..

Det enda jag minns är tårarna jag gav.

Smärtan jag såg i dina sorgsna ögon påminner mig varje dag.

I flera år är det du jag har saknat.

Det var du som stod där vid min sida.

Allt känns som om det var mitt fel att du aldrig fick leva ett bättre liv.

Skulle behöva dig i min famn igen.

Skulle behöva alla mina andra vänner omkring mig med.

Vart vill världen leda mig.

Finns det en väg som är till för mig.

Just nu går jag i andra fotspår vilsen i mina tankar.

Var är den känslan jag saknar?

Led mig rätt är du snäll vem du nu är.

Kan du hitta mig?

Jag vill bli älskad och inte hatad..

Vill känna att du finns där för mig.

Vill inte bli lämnad kvar igen.

Kan du ta bort min sorg vem du nu är.?

Vem är du?

Ta fram min själ igen.

Jag ber dig, hitta mitt hjärta.

Fyll mig med glädjen jag har glömt.

Du är mitt hjärtas klagan.

När vet man om känslan kan tala sanning?

När vet man att nu är det tid att lyssna?

Vem är jag?

Vilsen i mina tankar.

Förvirrad i mina drömmar.

Tiden den stannar..

Mina tårar faller än en gång.

Allt jag kan tänka på är du.

Ditt vackra leende ger mig hopp.

Men smärtan av att du inte är här ger mig tårar.

Saknaden av att bli älskad skär inom mig.

Det enda jag kan ge dig är min önskan.

Djupt inom dig kan du höra.

I de vilda trädens djupa viskningar finns min hemlighet.

Dina ögon får min puls att öka.

Du är den jag vill ha vid min sida.

Din röst kan ge mig spel.

Endast du kan jag drömma om.

Kan du älska mig för den jag är?

Kan du se mig genom min sorg?

Existerar jag i dina ögon?

Jag behöver svar på mina djupa klagan..

Mina drömmar ger mig mer smärta och längtan.

Du är min ängel.

Dina vingar är dem jag vill somna på varje natt.

Jag vill blunda i din famn.

Jag vill räcka till..

Vill känna att jag kan le.

Kan du lära mig lyckan?

Kan du få mig att dansa?

Hjälp mig till livet.

Du är den jag älskar.

Du är den som betyder.

Jag finns för dig.

Kan du finnas där för mig? 

Mitt hjärta du får <3

Kan du hålla den vid liv?

Kan du sätta ditt den sista biten som fall?

Kan du känna kärleken jag vill ge dig?

Dina ögon gömmer en hemlighet.

Kan du dela den med mig?

Var är kärleken?

Din sång jag följer <3

Du är mitt hjärtas klagan.

Kommer alltid minnas.

Du fanns där när jag behövde dig.

Du bar mig på din rygg.

Du gav mig styrka när jag var svag.

Du var en bra vän.

Jag kommer aldrig glömma din värme.

Kommer alltid minnas dina stegs vilda rytm.

Du finns inom mig i mitt hjärta för alltid.

Varje gång jag tänker på dig rinner mina tårar.

Glädjen vi delade kommer jag alltid minnas.

Tankarna från den dagen då du lyfte dina vingar kommer jag aldrig glömma.

Att släppa taget om en vän som du är svårt.

Jag är ledsen men jag kan inte..

Jag älskar dig Joe <3

Glöm inte!

Minns dem glada stunderna.

Minns leendena som vi delade.

Glöm alla de mörka tiderna.

"Varje dag är en annan"

Varje ny sekund betyder något.

Minns orden vi sa.

Minns tårarna vi delade.

Glöm hoten och de svaga hjärtans sorg.

Lev tillsammans med glädje till livet.

Kärleken är något man behöver.

Bevara den och dela den med de du älskar!

Följ ditt hjärta.

Tillsammans kan vi!

Jag älskar er: Caroline, Karolina & Jenny.

Detta är tilldelat till er alla.

Glöm ej vem ni är! <3

Förlåt...

Fan vad jag hatar mig själv!

Idag har jag verkligen förstört allt!

Att svika någon som betyder mycket för en är jobbigt och hemskt.

Men skulle jag inte ha gjort skulle jag ha svikit den andra som betyder mycket för mig med.

Att stå i den situationen hatar jag som mest.

Mina tårar faller för såren jag ger.

Även om du förlåter mig så kan jag inte tro att du glömmer detta.

För alla jag känner betyder mycket och jag hatar att göra andra besviken.

Jag vill inte att du ska känna det som jag låter dig känna nu.

Vill inte att du ska känna att det inte går att lita på mig.

Men nu så vet jag inte själv.

Allt jag gör förstör alltid för någon annan.

Jag saknar tiden då man var i sina föräldrars armar och inga bekymmer tyngde.

Jag vill finnas för alla, men det är väldigt svårt.

Så snälla sluta lita på mig, för någon dag kommer jag göra samma misstag.

Något som jag hoppas jag kunde sluppit.

Jag saknar glädjen vi alla delade tillsammans.

Jag saknar tiden som en gång bara gav glädje.

Förlåt mig..

Men jag vet att du innerst inne inte kan glömma.

Sorgen jag känner är inget jag kan göra något åt..

Men jag saknar för många och gör allt för många fel.

Allt du säger betyder mycket och jag tar åt mig allt.

Jag längtar efter en kärlek som får mig att glömma.

Alla mina vänner jag älskar över allt annat.

Stödet ni ger mig hjälper mig att fortsätta andas.

Men jag behöver mer för att våga gå.

Tack för att ni finns <3

Men förlåt för allt jag gjort...

Jag ångrar felen jag gjort, hade gärna inte gjort det om jag hade kunnat.

Men mitt hjärta bär för mycket tyngd..

Fortsätt le för mig <3

Den rätta känslan!

Alla talar om att det dem känner är det rätta, men hur kan man egentligen veta? Visa säger att kärleken är det viktigaste på denna jord, men också att det finns inte åt alla och hur kan dem veta det? Är detta sant eller falskt och alla andra saker som massor av andra säger hur tolkar man det? Många frågor lever runt omkring en. Svaren man letar efter får man ha tålamod med. Men ur min synpunkt av kärlek och förståelse är det jag vill framföra till er alla. Även drömmar man har och smärtan man kan känna, jag vill även förklara mitt liv och mina känslor. Jag vill att ni som läser ska kunna förstå ur andras synpunkt och även hitta er själva. Jag vill inte detta ska trycka ner någon för även jag kan ha fel.

Jag tänkte berätta först hur jag ser det i mina ögon. Folk som säger onda saker till andra kan även dem vara ledsna inombords och upprivna. Deras förflutna kan inte vara den lätta. Det de vill ha ut på andra med sin ilska är att de inombords hoppas att det onda slutar slå och kärleken de saknar ska blomma ännu en gång. Men det finns även dem som har växt upp med kärleken från sina föräldrar och en underbar framtid, men även dem kan sakna något. Men det finns de som inte fattar att de har allt utan letar alltid efter mer. Det är de giriga människorna som fick allt för fort. De som vill åt mer, då skapar dem en egen värld med hot och skam. En värld där folk letar efter kärlek och skoning något som de själva kanske har men aldrig behövde kämpa för. Enligt mig så tror jag nog alla vill kämpa för något, dem vill göra betydelse här i världen. Dem vill upptäckas!

Dagen som går vidare utan att någon försöker hjälpa eller skrika. Någon som är rädd vänder alla sina blickar ifrån. Någon som blöder går alla ifrån. Människor kan vara tuffa men endast för att synas. Men det finns dem som är rädda och vill inte ta skiten själv. Dem har dåligt samvete och önskar och förbannar sig själv att dem måste våga. Men deras svaga hjärta som saknar något att kämpa för står inte ut med den smärtan och klarar inte av att kämpa för något man aldrig stött på. Något som dem själva inte kan ta utan kärlekens skydd.

Om alla hade ett hjärta fyllt av kärlek och fick kämpa för att hitta den andra och även fick le varje dag. Om alla fick se ljusets skimrande ljus sträcka sig över bergens höga kanter. Se solen önska sig nytt liv. Höra vinden dra genom varje doft. Veta att världen kan leva utan sorg. Då skulle alla våga och ingen skulle lida. Men det kanske bara är önsketänkande. 

Musiken som alla spelar. Naturens vilda språng. En berättelses första steg. Den ensamma tårens sorg. En vandrares önska. Ett minne fyllt med längtan. Ett leendes glömda spår. Kärlekens vilda rytm lever inom varje person. Lever djupt inombords. Vaknar varje dag du öppnar dina ögon. Den fortsätter söka efter den sista biten. Fortsätter lyssna till regnet som kanske har en tår fyllt med sorgens längtan. Varje natt den somnar med månens vakande öga. Åren som går och längtan lika stark. Sorgen har växt, längtan har blivit mer smärtsam. Månen söker över himlen. Regnet faller med ett litet hopp av tro. Vinden söker mellan trädens hemligheter. Endast ödet kan hjälpa.

Ser du någon djupt in i ögonen för första gången och känner en gnista vakna djupt inom dig. En gnista som fyller dig med en ström av värme. En gnista som ger dig ett leende. Den väcker dina djupa tankar och öppnar den stängda dörren du aldrig vågat gå igenom. Du känner ditt hjärta ta ett skutt och fortsätta slå med mer kraft. Du känner pulsen gå genom din kropp och tillbaka till ditt hjärta. Du ser med nya ögon en person med dem vackraste ögonen. Dina ben viker sig, men än står du. Hoppet inom dig stiger i takt med sekundernas stilla visa. Tiden har stannat och allt annat omkring existerar inte längre. Det enda du ser och känner är en känsla du aldrig visste du hade inom dig. En känsla som bara du kan känna och ingen kan förklara. Du vet redan vid första sekunden att du kan lita fullt ut på denna personen. Du känner att h*n är den rätta genom första blick. En blick med hopp och en djup kärleks rytm.

Om du en dag känner detta, med en blick även om det är en kompis eller bekant som du har träffat många gånger och umgåtts så kan denna blicken komma och endast då vet du att detta är den rätta för dig och kärleken ni har kommer aldrig slockna. En känsla du aldrig kommer vilja glömma.

Jag kan säga att jag vet att det finns en för alla, det svåra är bara att hitta varandra. Det är nog det svåraste här i världen att kunna lyssna till sitt hjärta och följa den rätta vägen. För man vet aldrig när man träffar den rätta. När man träffar den rätta så det enda som betyder något är det ögonblicket och allt man säger. Man tänker inte, utan lyssnar endast till sitt hjärta och säger exakt det man vill säga. Många tycker att utseendet betyder något, men helt ärligt så är det det som betyder minst. Man blir inte kär i utseendet, det man blir kär i är ens personlighet. Ens själ är det viktigaste som betyder något. Inombords är varenda människa vacker och när man blir kär i någon tycker man den personen är vacker precis som h*n är.

Det finns de som inte hinner hitta den rätta och/eller dem som inte står ut med smärtan inombords. De som inte har styrkan att klara av det hinder som finns. De som gråter varje dag och skriker ut sin smärta utan att någon hör, en smärta som lever inom varje människa. En psykisk smärta som är värre än det fysiska. De finns dem som tar steget ut över kanten på ett hus, de vill falla och sluta känna det de känner. De vill inte gråta varje dag. Det finns även dem som inte har det stödet dem behöver hemma från sina föräldrar. Har man inte stödet från dem så är den smärtan ännu mer olidlig. En smärta som river en isär inombords, något man inte kan bli av med. Dem människorna kan även dem ta sitt liv eller till och med dra ut smärtan över andra. De finns dem som mår sämre av att veta att det är någon som har tagit det fallet, det finns även dem som skulle vilja byta med dem.

Det finns en kärlek där man älskar någon som man endast har sett på bilder och filmer. Jag tror på att det går att älska någon man inte har träffat. När det är kärlek så är allt möjligt. Man drömmer om denna personen och lever då ett liv inombords i sina tankar. Det enda problemet är att man lever så djupt inom sig själv att man hänger inte med i livet. Livet det fortsätter och där står man kvar på samma plats utan att veta var man är utan en bild i sina minnen av någon man vill träffa, någon som man inte vet var denna personen är. Man vågar inte ta sina egna steg, utan letar efter redan upptrampade stigar för att slippa vakna ur sin egna dröm. Det enda man måste göra är att träffa den personen så att h*n också kan se dig. Endast så kan man också vet för säkert om det man kände fortfarande är där och att detta är den rätta. Men kommer man våga göra sig en egen stig? Hur vet man om inte kärleken lurar en? Det man måste göra är att känna efter djupt inombords och utan att tveka gärna prata med någon, endast då vet du om det är den personen du gråter för. Endast då när du har funnit dig själv i dina djupa tankar som är fyllda av frågor utan svar kan du följa din egna stig genom den djupa skogen och ut i världen. Då kan du finna det du söker, du måste lita på dig själv. Jag säger inte att detta är det lättaste att göra, för det är en av det svåraste sakerna men också det först steget i ens liv. Man måste öppna sina ögon.

I mitt liv har jag saknat det alla saknar. Känslan att bli älskad och att älska. Känslan att veta att allt kommer bli bra. Att veta att där man står nu finns det inget att vara rädd för. Det enda som kan existerar är kärleken man har bundit samman tillsammans. Det jag längtar efter att känna, sagan jag vill ska vara sann. Det man hörde som liten vill jag leva i. Jag har hoppats och haft en tro på att världen kan bli en saga som vaknar ur en dröm. Men än så har detta inte hänt. Hoten fortsätter begrava mina tankar. Jag gör allt jag kan för att hjälpa och försöker vara den pålitliga kompisen som finns där för alla när dem behöver mig. Jag försöker hjälpa dem med sina frågor om kärleken som ger dem tårar. Jag försöker le varje dag så att dem slipper bry sig om mig. Men jag kan inte stå ut. Luften jag försöker andas räcker inte till. Jag är en av dem som inte orkar mer. Hellre vill jag vara den som känner den fysiska smärtan och slippa känna den olidliga psykiska. Hoppet som jag vill att alla ska ha om att kärleken existerar, tyvärr så känner jag inte den själv. Om jag hade kunnat så skulle jag önska mig att få känna all smärta som alla i hela världen gör, bara för att alla andra ska slippa det. Jag drömmer varje dag om en bättre värld. En dröm som vandrar likt en vacker sång. Jag har fått en sådan vacker smärtsam känsla mot en person som betyder mycket för mig som jag inte ens har träffat. Ett hopp om att kanske en dag kan bli min dag. Men min tro börjar försvinna.. Mitt hjärta letar en, månen lyser varje natt för allas försvunna kärlek. Vinden söker mellan hemligheterna hos de djupaste skogarna. Men kommer ödet vilja att jag ska få det liv jag önskar? Den frågan som många vill ha svar på. Den frågan som säkert har ett vackert svar. Ett svar om att en dag kommer du finna den rätta, men när vet ingen svaret på. Livet är svårt och det enda stödet jag har är från några få vänner som jag älskar väldigt djupt. Men det stödet jag saknar hos mina föräldrar försvann när deras egna hopp slocknade. Jag drömmer även om steget ut från taket på ett hus. Jag önskar att ingen gör det, men för mig själv så önskar jag mig döden. Slippa hamna där i mellan och känna att jag gör fel. Samtidigt som jag inte kan blunda för problemen utan skuldkänslor att jag inte finns där. 

Jag själv vet inte vad jag ska göra med mitt liv.

Jag saknar glädjen och kärleken som låter mig lida.

Mina tårar faller varje dag och natt.

Himlen jag ser upp till ger mig tröst samtidigt som den ger mig rädsla och smärta.

Jag kan inte rädda mig själv, men jag önskar ni kan försöka rädda er själva.

Lyssna till ditt hjärta!

Lyssna!

Nu chillar man lite på rummet och tänker igenom hur dagen har varit.

Visst är det en perfekt stund att blogga då kanske?

Dagen har varit rolig och lite jobbig med den sista lektion samhälle!

Men dagarna går vidare och man lever varje sekund än så länge.

För mig så känns det lite svårt att sitta här och skriva på min blogg om vad som hänt och förklara på det viset.

För mig känns det lättare att skriva allt utifrån känslor och en skapande dikt.

Sen så har jag lättare att beskriva mina drömmar och tankar än hur jag lever mitt liv.

För jag tror jag lever mer i mina tankar och drömmar än i det verkliga livet.

Jag går och pratar även skrattar, men ändå så tänker jag bara på allt inom mig, allt jag önskar och även saknar.

För mig är det lättare att förklara för er som läser min blogg mina känslor.

Även om mina känslor kan vara lite pinsamma eller även lite kränkande mot någon som jag ändå inte tänker skriva namnet på om detta skulle uppstå, så skulle jag ändå skriva det.

Jag har kommit fram till att om man ska leva ett liv måste man även vara stolt över vem man är.

Man måste kunna höra det som dras mellan bladen i skogen.

Man måste känna varje steg i sitt tunga bultande hjärta.

Man måste se det ingen lägger märke till.

Jag tror på att alla kan vara sig själv.

Jag tror på att livet är ett hot man måste vinna över.

Saknaden som man känner om dagarna efter någon man har förlorat.

Någon man saknar varje sekund i ens liv, även dem som man aldrig visste fanns saknar man inombords.

Man känner sig tom och vilsen.

Allt kan man inte ta sig igenom, men man kan acceptera.

Acceptera att den personen man älskar så är borta.

Den personen har endast rest från sin kropp.

Jag tror på att om den personen älskar någon så stannar den personen alltid vid ens sida.

Även om man inte kan se denna speciella personen så vet man att någon är det där som försöker hålla en varm.

Alla kan man lyssna och känna denna känsla.

Lär dig att höra med egna öron.

Lär dig att se med egna ögon.

Lär dig att gå på egna ben.

Då kan du leva ett liv du aldrig trodde fanns.

Jag tror på kärleken, men jag kan inte säga att jag har lärt mig allt det jag skriver.

Allt här i livet är alltid svårt.

Varje dag trycker jag ner mig med mina egna tankar fast jag vet att det är fel.

Men känslorna jag har är svåra att inte märka.

Dem är för djupa.

Men jag tror på resten av världen att ni kan om ni vill.

Lyssna, så hör du!

Gulligt värre.

Hur ska jag börja.

Söt, gullig, snygg och underbart snäll.

Det beskriver någon som jag inte har träffat.

Någon som verkligen kan bry sig och verkligen finns där ändå.

Någon som jag gärna vill träffa och krama om.

En person som jag är rädd att göra fel med.

Jag längtar till en bättre framtid, där jag kanske en dag kan träffa han.

Även om det kanske aldrig kommer bli mer än vänner så kommer jag alltid älska han för den han är.

Kommer skriva mer sen idag då jag är lite upptagen med skolan nu.

Puss på han och alla andra i världen som är gulliga och snälla! <3

Dagen och resten.

Idag vet jag inte riktigt vad jag har känt om man ska snacka om det.
Jag har bara levt det som det kommit.
Mådde bättre in på dagen och hade väldigt roligt på travlektionerna.
Det har väl alla egentligen i stallet om man tänker på vissa saker.
Sedan så välte Emmelie skottkärran när jag låg i den haha^^
Fick lite ont i rumpan xD

Det var väl det roliga idag.
Saknar fortfarande alla sjukt mycket.
Mina hästar saknar jag väldigt mycket och längtar hem.
Men svårt att ta sig hem utan pengar och utan att ha pratat med ens föräldrar om det.
Men också svårt att få tag på dem när min mobil inte funkar och att dem inte ens är inne på mailen.
Så jag vet inte vad som händer nu till helgen.
Vill så gärna träffa mina sötnosar där hemma.

Alla mina vänner som jag saknar vet jag inte hur jag ska träffa dem.
Allt som jag känner inombords gör allt svårare att hänga med i livet.
All saknad av dem som gått bort i mitt liv och all kärlek som gått förlorat.
Tårar som rinner varje natt, hjärtat som kämpar utan lust.
Även ögonen som jag så länge letat efter existerar inte i min närhet.
Saknaden efter någon onåbar.
Sorgen av många som passerat.
Varför ska det vara så att jag blir kvar?
Varför kunde jag inte kunna byta?

Dem som säger att det går över har väldigt fel.
För mig så har inte sorgen och saknaden efter min hund försvunnit.
Många gånger jag har varit nere och ledsen har jag saknat hennes päls att kurra ihop i.
Hennes lugnande andetag och hennes vackra mjuka ögons förståelse.
Var är hon?
Just nu skulle jag vilja ha henne här hos mig.
Bara hon kan få mig att känna att kämpa är något bra.
Bara hon kan få mig att orka gå framåt varje dag.
Men nu när hon är borta vet jag inte vem jag ska vända mig till.
Alla mina drömmar drar mig mot det stora hemska djupet som väntar.
Tårarna bränner varje dag.
Min glädje jag har varar inte länge.

Mina dagar jag går genom är inte samma sak som att verkligen leva av hopp och glädje.
Kärleken och vänskapen fattas.
Alla jag bryr mig om är inte här..
Alla ord och läten jag saknar.
Var är den jag vill åt?

Kan någon ge mig trösten jag behöver.
Stödet som kan hålla mig ovan ytan..
Alla mina tankar trycker ner mig.
Alla mina tankar skär djupt inombords.
Alla drömmar skadar mer än de blir sanna.

Jag tror jag är kär..
Men varför kommer du inte närmare?
Varför måste jag vänta.?
Varför måste jag lida?
Varför psykiskt?

En fysisk smärta och plågande kan jag blunda för.
Den psykiska förföljer var jag än går.
Ibland önskar jag att någon torterade mig, kanske jag då kan glömma för en stund.
Kanske bara drömmen kan ge mig lindring.

Se mig..

Ett svar tack.

Varje morgon jag har vaknat de senaste dagarna har jag mått illa och huvudvärk på köpet.

De första lektionerna har jag inte gått på.

Känner mig dum.

Detta är så inte likt mig att vara sjuk såhär..

Eller vad man nu ska kalla det..

Varje dag vaknar jag av rädsla att göra något fel.

Varje natt tänker jag på hur det skulle vara om allt var perfekt och om det inte var.

Varje kväll plågar mina tankar mina innersta känslor.

Vem är jag?

Den jag är idag känner inte jag..

Den som jag var är borta och glömd.

Den som jag söker är inte här.

Alla ord som viskas omkring mig.

Alla blickar som ser ner mot mig.

Alla hot jag försöker glömma.

Varför?

Även denna dag känns konstig och tom.

Mina känslor kanske ljuger.

Vill inte stå upp mot det som jag inte ser.

Allt är jag rädd för.

Rädd för att förstöra kärleken om den någon dag skulle komma.

Rädd för att förstöra andras liv.

Ge mig svar.

Bara ett svar tack.

Förstår inte?

Idag har det varit en rolig och ledsam dag på samma gång..

Varit med två galningar efter skolans slut och att jag mådde bättre då.
Sedan tillbaka till rummet som jag har varit utlåst ifrån sen halv 4 till nu efter 8.
Men stämningen mellan mina rumskamrater är bra konstig..
Känns som allt dem gör är jag utanför..
Kanske är det bara mina känslor som spelar mig ett spratt.
Eller kan det vara rätt känsla jag har.
Vill inte prata om det, vill inte ha fel..
Vill inte vara den som förstör.

Det finns personer jag saknar och vill tillbaka till.
Vill glömma alla problemen, men dem fortsätter förfölja mig.
Vill rymma och känna mig vilsen ute i det fria.
Vill känna en smärta som är fysiskt och inte psykiskt..
Vill vara viktig och älskad av någon speciell.
Vill inte höra bråk i familjen.
Vill inte känna tårarna bränna varje dag..
Vem är jag?

Jag vet att personer som är rika är inte alltid lyckliga.
Det de saknar är något alla vill åt.
Kärleken vilda rytm som drar genom ens ådror.
Saknaden man vill glömma och bara göra någon glad för sekunden.
Känslan som är gömd och skadar en inuti.
Varför hittar jag dig inte..?
Men allt i livet som skadar behöver inte vara kärleken.
Det som skadar en mer när kärleken är borta är hatet man bär.
Hatet som hotar.
Det som drar i en.
Knuffar en mot djupet.
Slår en tills man inte har någon känsel kvar.
Det som river såret som redan är där.

Det varma blodet man har glömt rinner och täcker allt man har kvar.
Vindens kraft drar mig ifrån vägen.
Jag saknar mycket och ångrar en massa.
Hur ska jag kunna orka stå?
Orka vänta?
Stå ut?
Jag vet inte längre vem jag är?
Vet inte vad jag gör?
Jag undrar vad som händer med mig?
Vilsen utan tanke..
Borta med minnen.
Död inombords utan gnista.

Var är du?
Finns du?
Vet att drömmar kan såra..
Men mitt hjärta slår för en person.
En som jag känner betyder mycket för mig.
Även om du finns bortom världens ände.
Jag ska försök leva och väcka mitt hopp för din skull.

Bara inte livet sviker mig.
Saknar glädjen jag hade.
Familjen som alltid stod där.
Sagan jag alltid drömde om.
Var är dörren till allt?

Existerar jag än.?

Perfekt men endast en oändlig dröm.

SKYPE!

Skypar med sötnosarna till galna apor som består av Caroline och Karolina!

Det var längesen och jag saknar er! <3

PUSS PUSS PÅ ER!