Logiken i Mayas huvud när hon stoppar ner huvudet genom ett litet hål hon gjort förut idag på kattmatpåsen och tuggar i sig mat istället för att äta från den fyllda skålen bredvid haha. Hon gick över till skålen efter en stor tugga från påsens innehåll :-P <3
Nu något utanför det här..
En snirklig väg uppenbarar sig alltmer hon kommer ut från skogen. Vägen leder över en stor äng in mot skogen på andra sidan. Sakta andas hon in sommarbrisen i den svalkande kvällen. Solen ligger tätt bakom träden och går väldigt långsamt neråt.. Med bestämda steg går hon över ängen medan hennes fingrar nuddar gräsets små strån längs hela vägen.
När hon kommer in i det dunkla ljuset mellan trädens grenar skymtar hon ett blått ljus längre in.. Nyfiket drar hon långsamt bort grenar för att både se bättre och komma närmare. Allt hon kan se är det blåa ljuset som luften själv på denna plats. Vackra stenar och ekar som omringar platsen. Träden täcker ovansidan som ett glesigt tak.
Hon tar ett steg in i det skimrande blåa ljuset och just då fylls hon med tårar... En så stark sorg hon aldrig känt förut. Snabbt vänder det och hon börjar skratta och fylls med glädje och dess tårar och får världens lyckligaste känsla. Efter det försvann all hopp och tro inom henne, hon la sig ner och där låg hon tills det vände igen...
Fylld av all lycka, hat, sorg och kärlek på samma gång kände hon sig ändå tacksam för allt!
Även om hon utan någon anledning borde vara det.. Just som hon ska gå ur detta blåa som fyller henne med för mycket börjar smärtan ta i och hon skriker så mycket att hennes hals börjar blöda.. Hon är fast i en självdöd cirkel.
Trots hennes genomskärande skrik är det helt tyst i denna skog, inget djur som rör sig och inte ens någon vind som förflyttar sig.. Allt helt stilla med en skräckinjagande känsla och ändå väldigt vackert.
Se upp med att ta emot alla känslor som omringar dig.. I livets cirkel vill man förbli levande <3
