Vill vara det jag var

Genom gatans mörker vandrar jag.
Med snabba steg letar jag mig fram..

Din röst brukade omfamna mitt hjärta..
Varje gång den nu upprepas inom mig kallsvettas jag med en olidlig smärta..

Min hjärna rusar men mitt hjärta saktar ner.
Försöker hänga med mina steg som blir snabbare än min själva existens.
Jag försöker blinka bort tårarna som stiger för varje sekund..
Fingrarna känns bortdomnade på grund av kylan och min vilsna själ..
Musklerna starkare än någonsin, men ändå helt borta..

Genom gatans mörker vandrar jag..
Med snabba steg letar jag mig fram utan resultat..

Tavlor ramlar ner..
Glaskulor faller från himmelen..
Glaskulor med alla mina drömmar går i kras..
Barfota, oberörd och tom lämnar jag rummet där allt börja och där jag åter igen hamnade..

Mörkrädd utan rädsla..
Letar problem, hat och ondhet..
Letar en plats där tårar faller och allt är dött..
Vill lämna ljuset och falla i en oändlighet.
En plats jag kan känna marken då jag landar.
Där benen bryts och smärtan känns..
Den platsen som kan få mig att glömma och byta smärta för en sekund..

Genom gatans mörker hoppas jag på mer mörker..
Mörkrädd utan rädsla försöker jag finna den åter igen..

Ingen hunger, bara mer tomhet utan lust att fylla..
Många tankar, minnen och hat..
För mycket tårar, sorg och kärlek..
För mycket av allt och för lite av det mesta..

Vad är jag nu om inte en vandrande idiot utan mål.?

Vad är jag nu utan vilja och utan leendet jag brukade bära.?

Vem..?
Vill vara det jag var, men vill inte försöka.
Vill må bra, men ändå inte...

En i mängden..

Ödslar jag min tid just nu?
Borde jag lägga ner och sluta bry mig?
Han svarar inte på mina senaste meddelanden..
Är det för att det är jobbigt för han än..?
Eller är det för att han inte orkar med mig?
Tydligen går det bra att umgås med andra "tjej"vänner..
Trodde vi ändå var som bästa vänner..
Hade jag fel?
Eller har jag fel nu?

Hur ska jag kunna veta..?
Vågar inte fråga, vill inte förlora han mer än jag redan har gjort...
Jag undrar vad han tänker på..
Saknar han ens det minsta lilla vi hade..?
Vill han ha tillbaka känslan han kände..?
Eller känner han sig fri?
Har han kanske fått tillbaka känslan?..
Men vill inte ge sig in i det igen..?

Alla frågor gör ännu mera vilsen...
Vill veta..
Det skulle göra allt lättare och svårare på samma gång beroende på..
Varje sekund jag inte gör annat kollar jag på hans bilder och meddelanden..
Kollar hans sida och letar efter nåt som kan ge mig svar..
Än så länge finner jag bara ännu mera sorg..

Är jag verkligen ingen betydelsefull person längre för honom...?
Känner mig som en främling..
En i mängden..

Förlorad.. Förlorat...

Det vassa bladet skär djupt, genom alla lager av hud och in i ådern och tränger fram allt blod.
Det varma tjocka blodet rinner ut och droppar ner mot golvet och färgar badrummet..
Det är en smärta, men totalt obetydlig i jämförelse med den smärtan som hjärtat bär kämpande på..

Hon har inte försökt se en utväg ur allt detta.
Det enda hon ser är ett liv fyllt av sorg..
Hennes tårar faller.. Salta tårar som hon inte kan hålla tillbaka..
En sorg hon bär som gör så ont att hon inte vet vart hon ska ta vägen..
Hon tappar all kontroll hon har kvar och låter hjärtat styra..
Känslorna tar över och blodet fyller golvets alla hörn..
Hon har aldrig känt sig så tom som nu och medans blodet försvinner är smärtan påväg tillbaka..
Tomheten hon inte vill veta av är det enda hon ser..

Alla minnen drar förbi i hennes tankar..
Ju mer hon minns och alla ord hon la hela sitt hjärtas tro på hon hör upprepas, desto mer förstörd blir hennes hjärta..
Hon börjar slå på allt som är omkring henne och vet inte vad hon ska göra..

Hennes knogar spricker och utgör en bultande smärta hon knappt känner,,

Hon låter bladet skära djupare och det enda lätet hon kan uttala är allt hulkande och snyftningar..

Hon ber till Gud, eller bara till någon där uppe i himmelen som kan hjälpa henne..
Hjälpa henne få en andra chans, låta henne få sitt liv tillbaka..

Hon önskar att allt bara var en stor mardröm och allt som behövdes är att öppna ögonen..
Men precis som allt annat i hennes värld så är allt sårande det som är verkligheten..

Det enda hon kan tänka är hur mycket hon älskar honom, hur mycket hon saknar honom och hans kärlek till henne..
Hon upprepar "Jag älskar dig.. Jag älskar dig så mycket.. Betyder det nåt.. Älskar...dig..."

Den sista droppen rinner ner och lämnar ett stort öppet sår på en lämnad kropp..
En människa som levde på allt hennes hjärta sa henne..
Hon var bara för svag för att ta sig bort från sitt hjärtas skärvor..
Hon kunde inte se genom tårarna som trängde fram..
Hon ville inte heller se..

Allt hon ville ha var en sann kärlek som höll sina ord..
Hon har stått ut med mycket...
Detta var det enda som höll hennes huvud uppe..
Det enda som gav henne den tröst hon behövde..

Hon kände sig inte önskad av nån..
Hon sjönk djupt in i sig själv och kunde inte sätta ihop bitarna...då..hon..

...förlorade sig själv...

Shit..

Jag vet för mycket, minns för mycket.. Och är för lätt... Jag önskar, drömmer och förstör.. Jag försöker och ibland inte alls.. Jag vill och sen så mycket jag bara verkligen inte vill,,. Jag vet inte vem jag är mer.. Vill bara ändra på hela mig.. Utseende, beteende och allt... Bli nåt annat.. Nån som aldrig mer kan bli sårad... Vill inte vara så känslig... Det som skrämmer iväg andra hela jävla tiden...






Att förlora sig själv,.. Ja vad ska man säga... HELVETE 

?...

Den dagen man får ett brustet hjärta rinner tårarna natt och dag.
Man känner sig hopplös, idiotisk och som världens sämsta.
Då man inte finner den minsta lilla lucka i sin mörka himmel som täckt solen..

Man börjar hoppas, drömma och leta efter minsta lilla tro..
Man vill tro att en dag blir drömmen sann precis som mardrömmen blev..
Ser upp mot himmelen och letar efter svar..
Ser stjärnan som aldrig slocknar, minns kärleksord från filmer, personer och många olika fler ställen om just hur länge kärleken kommer finnas dem emellan..
Man känner sig bara mindre och mindre speciell..
Allt man såg som en framtid börjar flagna..
Man faller genom marken vid varje steg man tar i mörkret..
Tårarna fortsätter rinna..
När man söker efter minsta detalj att det kommer bli bra blir man mer en stalker än en levande person...

Man ser andra personer i den människans liv, man ser lycka och glädje i hans dagar..
Att se detta, fast allt man hoppades sekunden innan var annorlunda så sårar man sig själv djupt..
Allt blir värre och smärtan värre..
Man känner sig ännu mindre speciell än någonsin...

Klockan fortsätter ticka vidare... Från att va natten mellan 19-20 april är det nu den 27..
Att det just hände mellan den 19-20 är bara mer retsamt då jag nyss blev 20 från 19.. Sen inte mer än det, min favorit månad är nu den jag hatar mest..

Man vill veta vad som finns i hans tankar..
Saknar han en...?
Tänker han på saker som han har skrivit till mig i början...?
Kommer han ihåg allt vi gjort..?
Vill han ens minnas mig och hur Vi började...?

Vad betyder jag för honom just nu..?
Kan man få svar på frågor man aldrig borde ställa då det känns som man bara gör allt värre?

Och vem är jag nu...?

Uppriven och blottad

Du fyllde mig med allt jag kunde önska mig hos en person så underbar som du är.

Du gav mig hopp och visade mig en annan väg trots när jag hade mina stunder då jag grät.

Att du stod ut med mig var tillräckligt.

Att du fanns vid min sida genom allt under den korta tiden som hände mig.

Jag såg dig i mina drömmar och jag kunde inte sluta le i mitt hjärta varje gång jag såg dig.

Du är vacker och har ett kärleksfullt hjärta.

Du är det bästa som hänt mig och det enda jag vill ha tillbaka...

Varje kram lät mitt hjärta hoppa till så jag kände att jag verkligen levde.

Varje kyss gav mig glädjetårar då lyckan slog till.

Varje beröring gjorde att jag kände mig speciell.

Jag ville verkligen vara den bästa och enda för dig..

Jag försökte knuffa undan mina dåliga sidor jag alltid bär med mig..

Mina känsliga sidor som slår slint.. Jag försökte iallafall..

Men jag vet att jag var och är dålig på det..

Jag önska jag kunde göra om det och vara bara mig utan min för känsliga sida..

Då kanske..

Jag vet jag lovade att inte skylla detta på mig själv..

Det gör jag inte, men nånstans på den vägen kan jag inte sluta se att jag inte var tillräcklig..

Och det borde du ändå förstå vad jag menar med det..

Jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden till då du fortfarande såg mig med den speciella blicken..

Då du fortfarande ville hålla om mig och ingen annan..

Den tiden då du älskade mig innerligt mycket som du påminde mig om varje dag..

Jag önskar jag kunde stoppa tiden då du fanns för mig och jag för dig..

Mest av allt önskar jag bara att du kan känna likadant om mig som du gjorde..

Att du vill ha mig som bara din igen..

Förlåt för allt som snubbla ur min mun.. Jag säger dumheter när sorgen tar över..

Jag har svårt att kontrollera det och skäms över det..

Jag är iallafall ledsen..

Trots att jag känner mig som en främling för dig och ungefär som om jag är ett irriterande tuggummi som aldrig kan  släppa taget..

Så vet jag att det inte är så du vill att det ska framstå..

Men det är känslor som styr mitt inre..

Allt du sa trodde jag på...

Varje ord litade jag på..

För du betydde allt..

Men jag ska försöka att inte vara en sten och börda i ditt liv mer..

Jag finns för dig som vän, om du vill så finns jag alltid..

Det lovar jag över hela mitt hjärta..

Men jag kommer alltid sakna dig och den ytterst lilla glöd om hopp kommer jag vilja hålla fast vid..

Det kan jag tyvärr inte ändra på då jag verkligen älskar dig..

Hoppas du finner lycka och även.. om det inte är med mig...