Bara om..

Allt jag vill är att visa världen sin vackra sida.

Alla kan ge kärlek och se med andra ögon.

Som små lyssnar vi på sagor från världens alla hörn.

Med åren så fylls vi av sorg och hat.

Men någonstans inom oss alla finns sagorna kvar.

Jag tror alla har den saknaden och hoppet om ett liv som en saga.

Jag vill skapa en saga i min värld.

Dansa genom vinden och på toppet av ett berg.

Andas medan man håller varandras händer.

Springa genom alla skogens stigar.

Se alla le och endast känna glädje tårar.

Vill att alla familjer kan ge en kram varje dag.

Slippa höra de rädda skriken och hatet som är omkring oss nu.

Vill slippa stå i skuggan.

Försöker tränga mig fram genom träsket.

Grenarna river och sagan försvinner.

Tornet man som liten trodde fanns är nu endast ett fängslande minne.

Mina tårar rinner varje dag av flera skäl.

Jag söker efter kärleken.

Men samtidigt är det nog fel att påminna sig själv varje dag att det finns ingen som kan beskydda en.

Ingen som håller en varm om natten.

Inga lovord om att alltid finnas där.

Det jag har är vänner som jag inte kan träffa.

En familj som börjar rasa ihop.

Skärvor jag förtvivlat försöker samla men endast lämnar små sår överallt.

Blodet som kommer krypande.

Droppar genom alla mina vägar.

Tårar som skymmer min syn.

Känslor jag inte trodde jag hade delar mitt hjärta.

Vill skydda alla jag känner.

Vill skada mig själv i deras ställe.

Vill få ett slut.

Solen går upp varje dag och lyser upp en värld full av sorg.

Vid visa små hörn lever kärleken som lyckats finna sin stig.

Varje dag går solen ner och lämnar världen åt mörkrets kalla omfamning.

Mörker som man borde längta till men är istället rädd för.

Varje gång regnet faller, sitter någon ensam.

Varje gång regnet slutar falla lämnar den en blöt värld åt att torka utan värme.

Den sista lågan inom alla våra hjärtan är lågan man borde hålla vid liv.

Ge den syre och ge den hopp.

Men inom oss faller strömmen och släcker den.

Ingen borde ge upp för det dem vill i livet.

Ingen borde stanna kvar på ett ställe och försöka göra något dem tror kommer gå.

För om man ska kunna leva av glädje ska man gå.

Gå dit man vill och göra det man vill

Man ska utnyttja tiden man har fått.

Man ska se med sina egna ögon.

Springa genom staden och fram till den väg man vill följa.

Strunta i vad andra tycker.

Vad gör det om man skämmer ut sig?

Kanske det är då ens sanna kärlek kan se en.

Kanske det är endast då man kan sticka ut vara sig själv.

Man borde satsa..

Jag säger inte att jag är den som kan springa och skrika ut min klagan.

Utan jag är nog den rädda sorten.

Jag gräver ner mig själv i mina egna plågor.

Jag ser mina tårars spegelbilder.

Jag lever på mina drömmar.

Gråter av mina minnen och tar en tom stig utan slut.

Jag vet att nog en dag kommer mitt liv sluta tidigare om inte..

Endast en person kan rädda en annan från sig själv.

Att drömma om det och förlora den viktiga personen om igen skadar djupt.

Men om den vackra dagen kommer och den personen står framför en med den speciella blicken.

Kanske man kan tänka om då.

Jag vet att det kan jag.

Mina skador jag har gjort och mina sorger är mitt problem.

Men jag vet att jag glömma allt bara om..

Längtan är svårt att bära, men var dag måste man längta för att kunna ha hopp.