Minnen..

Jag faller tillbaka till början i mina minnen..
Det där speciella leendet så vackert med dem glittrande ögonen..
Glädjen du spred in i mitt hjärta, lika lätt som en vindblåst flyttar på sand..
Jag kommer ihåg hur du gick, snyggt och stiligt på samma gång..
Ser dig i varje liten sak, inbillar mig dig mitt framför mig..
Försvunnen i mina tankar som tar över mitt sinne..
Varför känner jag mig så ensam..?

Alla mina vänner finns där för mig, men ändå trots det..så..ensam..

Jag försöker ta mig över alla hinder som korsar min väg, men snubblar varje gång..
Jag försöker, men det finns inte ork eller livslust nog..

Livet jag såg framför mig sken lika starkt som en stjärna..
Nu denna stjärnan fall alldeles för ung och lämnade mig åt mina mardrömmar..
Vart ska man ta vägen när det är marken som bränns..?
Försöker se nåt bra i detta mer än att han slipper leva i en lögn med mig..
Men allt som syns framför mina ögon är allt damm från mitt förflutna..
Sorgen jag bär tynger ner mig..
Kan inte släppa allt och lämna det åt vädrets vilda lek..
Allt sitter fast och klamrar fast med naglar och klor..
Jag försöker dra bort allt jag inte vill känna mer, men inombords blir jag uppriven och fler sår lämnas öppna..

Så många, för mycket...

Ett dammkorn till, jag faller med den ner och flyger aldrig mer upp igen..
Mina vingar blöder sen ett tag tillbaka..
Min glädje är uppochner..
Inget är som det var..
Jag sitter i karantän i min egna hjärna..
Ett hörn där jag är fastbunden..

Sväljer mitt liv och försöker att inte spy trots kväljningarna..

Ett skadat hjärta ihopsytt med tunn tråd..

Minnena vänder mig ut och in..