Ett stjärnfall

Stjärnor faller och månen lyser..
Bakom dessa stjärnor finns nåt oändligt men mörkt utan vägar att välja..

I mitt hjärta är allt lika mörkt och oändligt utan vägar att välja mellan. Väljer jag ett håll är det som händer en överraskning..
Men i mitt mörker jag bär finns de små ljusglimten som skiner starkt inom mig och ger mig hopp och personlighet..

Att hålla fast vid ljusen är svårt när nån glimt ibland faller för en annans önskan... En bit av mig faller varje gång.. Mer mörker, mer tårar och mindre jag..

Vart är jag påväg?..
Hur ska jag kunna se utan mina stjärnor..?
Hur ska jag kunna leva utan en bro att hålla fast vid..?

Svaret finns nog i min önskan..

Den enda stjärnan som kan ge mig min önskan är mig själv..
Släpper jag allt och slutar att försöka se, så faller jag..
Ett oändligt fall utan luft att andas.. men åtminstone så blir min röst hörd inom mig..
Min egna röst jag länge ignorerat, med ord jag aldrig velat höra..
sanningen...



Den sista stjärnan att falla med ett tomt hjärta, när det ännu fanns liv inom dess mörker..