Börjar tröttna

Jag börjar tröttna rätt hårt...

Vet inte vart jag ska börja..
Jag är gravid och hormonerna är överallt i min kropp.
Jag är tröttare, känsligare och så mycket lättare att göra arg osv..
Vi letar ett nytt hem och har inte mycket tid kvar, det är inte lätt och jo visst jag är van, men då var jag den som inte behövde oroa mig på detta viset.
Vi letar och har vissa alternativ, men varje alternativ har en nackdel.
Jag har djur, djur som jag måste tänka på och oavsett hur lätt det är för andra att säga att du kan göra dig av med dem har så fel. Tänk dig att du har ett barn, skulle du då göra dig av med ditt egna barn pga lite bekymmer? Om man har hjärta så gör man inte det och även om folk har svårt att förstå att mina djur är en del av familjen så borde ni någon gång av alla gånger få förståelse över att det är så jag känner för dem.
Därför kan jag inte ta första bästa lägenhet då jag behöver mer plats, det är svårt att hitta en 3:a som ligger inom vår budget och vi kan inte ta något mindre och hoppas på att hitta nåt sen med barn påväg.
Många kan tro att det bara är att välja ett ställe sådär, men tyvärr det är väldigt mycket mer att tänka på..

Sen vill jag att alla bara kan låta en vara, det hjälper inte att lägga sig i och bete sig som att man vet allt trots att man inte har samma erfarenhet som jag, det är även mitt problem och inte någon annans. Sen även om vissa inte vill tro det, men vi tänker mer på barnet än vad någon annan tror. Vi behöver ingen påminnelse och jag som mamma som bär på barnet i magen, varför skulle jag inte vilja det bästa för min dotter.?

Alla frågor jag får nu för tiden och den enda berättelsen efter den andra om hur mitt liv har varit. För det första är det inget mer jag vill bekymra mig om än det jag redan har.
Jag har flyttat mycket med min familj innan och det betyder inte att mina föräldrar har gjort ett hemskt val, det har vart bra. Hade inte dem flyttat hade jag inte fått den upplevelsen och äventyret eller vad man nu vill kalla det. Jag hade stått kvar på samma ställe och inte vågat mig ut i världen, men nu tack vare alla flytt vill jag ut i världen och leta efter ett perfekt ställe som kommer tids nog och tack vare all flytt träffa jag även den viktigaste människan på denna jorden - min kille som nu ska bli pappa. Mitt liv har fått många olika starter med nya tag och det har jag behövt.
Mina föräldrar är dem bästa jag kunnat önska mig.
Alla problem som vänner fått höra har inget att göra med min lycka. Min pappa må vara sjuk men han vet om det och gör vad han kan, det är inte mycket han kan göra, men trots sin situation har han vart en härlig pappa med mycket glädje som gärna vill dela med sig. Han har fått stå ut med mycket av mina tonårsbeteenden och jag har verkligen inte varit lätt, men det har verkligen inte vart hans fel. Det är tack vare både honom och min mamma som jag står på mina egna ben idag. Det är tack vare dem som jag lever och har mina djur som jag älskar. Det är tack vare dem jag inte har råkat i trubbel. Det har vart regler men en vild människa som jag har helt klart behövt det.

Så allt snack om hur dåliga föräldrar jag har drivit mig till vansinne nu, vem gav er tillåtelse att yttra er om mitt liv så som ni ser det och vem gav er rätt att tycka så illa om några som jag håller så kärt. Varför tror ni det skulle hjälpa mig?
Det är det mest hemska ni kan göra..
Ni kan hata så gott som ni vill men att säga det rakt upp i mitt ansikte är fegt och förjävligt..
Ni har aldrig vart i mina skor och den dagen ni har det kommer ni förstå.
Så jag vet att vad jag än säger kommer ni inte ändra er och det vet jag.
Men om ni vill hjälpa mig borde ni försöka sätta er i min sits och förstå.
Ha förståelse och lägg er inte i mina val. Försök inte ändra på något jag väljer att göra..

Med all graviditet och flytt just nu orkar jag bara inte med annat och speciellt inte saker jag måste upprepa. Och det var nog allt..