Lyssna!

( fredagen den 9 september 2011 skrev jag detta utan att lägga ut det. Men nu kommer det)

Nu chillar man lite på rummet och tänker igenom hur dagen har varit.
Visst är det en perfekt stund att blogga då kanske?
Dagen har varit rolig och lite jobbig med den sista lektion samhälle!
Men dagarna går vidare och man lever varje sekund än så länge.
För mig så känns det lite svårt att sitta här och skriva på min blogg om vad som hänt och förklara på det viset.
För mig känns det lättare att skriva allt utifrån känslor och en skapande dikt.
Sen så har jag lättare att beskriva mina drömmar och tankar än hur jag lever mitt liv.
För jag tror jag lever mer i mina tankar och drömmar än i det verkliga livet.
Jag går och pratar även skrattar, men ändå så tänker jag bara på allt inom mig, allt jag önskar och även saknar.
För mig är det lättare att förklara för er som läser min blogg mina känslor.
Även om mina känslor kan vara lite pinsamma eller även lite kränkande mot någon som jag ändå inte tänker skriva namnet på om detta skulle uppstå, så skulle jag ändå skriva det.
Jag har kommit fram till att om man ska leva ett liv måste man även vara stolt över vem man är.
Man måste kunna höra det som dras mellan bladen i skogen.
Man måste känna varje steg i sitt tunga bultande hjärta.
Man måste se det ingen lägger märke till.
Jag tror på att alla kan vara sig själv.
Jag tror på att livet är ett hot man måste vinna över.

Saknaden som man känner om dagarna efter någon man har förlorat.
Någon man saknar varje sekund i ens liv, även dem som man aldrig visste fanns saknar man inombords.
Man känner sig tom och vilsen.
Allt kan man inte ta sig igenom, men man kan acceptera.
Acceptera att den personen man älskar så är borta.
Den personen har endast rest från sin kropp.
Jag tror på att om den personen älskar någon så stannar den personen alltid vid ens sida.
Även om man inte kan se denna speciella personen så vet man att någon är det där som försöker hålla en varm.
Alla kan man lyssna och känna denna känsla.
Lär dig att höra med egna öron.
Lär dig att se med egna ögon.
Lär dig att gå på egna ben.
Då kan du leva ett liv du aldrig trodde fanns.

Jag tror på kärleken, men jag kan inte säga att jag har lärt mig allt det jag skriver.
Allt här i livet är alltid svårt.
Varje dag trycker jag ner mig med mina egna tankar fast jag vet att det är fel.
Men känslorna jag har är svåra att inte märka.
Dem är för djupa.
Men jag tror på resten av världen att ni kan om ni vill.

Lyssna, så hör du!

För mycket..

Han tar hennes hand i sin, ser henne i ögonen med ett par vackra ögon.
Hon kramar hans hand ikapp med stöten som går igenom hennes kropp från hjärtat, ser honom i ögonen med en nyfikenhet..

Himlen var klar tills nu då molnen drar ihop sig framför solen..
Regnet börjar falla och rinner nerför deras ansikten.
Han tittar djupt och skamset nu..

Orden han snart kommer yttra är orden som bränns i hennes hjärta och kommer förevigt det göra.

Hans läppar börjar forma första bokstaven och hennes tårar börjar redan falla..
Han är annorlunda och hon känner på sig vad han ska säga..

"Jag älskar dig.., men är inte kär i dig längre.."

Hon paralyseras och slutar andas då gråten tar över,.
Hon kippar efter luft och faller ner på marken..
Deras händer glider ifrån varann..
Hennes hjärta krampar så hårt..
Smärtan som river henne inombords gör så ont..
Hon hulkar och gråter som aldrig för.
Känslorna och hjärtat tar över då sorgen och alkoholen blandas i hennes blod..

Hon försöker springa där ifrån och hitta sitt slut..
Händer som försöker stoppa henne..
På knä kryper hon ihop och skriker för allt hon är värd..
Ett försök att få ut allt hon känner och inte vill känna..
Något så starkt att hon faller för varje steg hon kämpande tar..
Allt hon vill är att försvinna och sjunka genom den obetydeslösa asfalten..

Hon vill brinna och mosas på samma gång,,
Försvinna utan farväl..

Hon försöker blunda bort det som om det vore en enda stor mardröm..

Trots all sorg och åter sorg..är hon fortfarande inte det minsta sur på sitt ex..
Hon är förstörd, krossade förlorad men ändå förlåtande och förstående...
...

Minnen..

Jag faller tillbaka till början i mina minnen..
Det där speciella leendet så vackert med dem glittrande ögonen..
Glädjen du spred in i mitt hjärta, lika lätt som en vindblåst flyttar på sand..
Jag kommer ihåg hur du gick, snyggt och stiligt på samma gång..
Ser dig i varje liten sak, inbillar mig dig mitt framför mig..
Försvunnen i mina tankar som tar över mitt sinne..
Varför känner jag mig så ensam..?

Alla mina vänner finns där för mig, men ändå trots det..så..ensam..

Jag försöker ta mig över alla hinder som korsar min väg, men snubblar varje gång..
Jag försöker, men det finns inte ork eller livslust nog..

Livet jag såg framför mig sken lika starkt som en stjärna..
Nu denna stjärnan fall alldeles för ung och lämnade mig åt mina mardrömmar..
Vart ska man ta vägen när det är marken som bränns..?
Försöker se nåt bra i detta mer än att han slipper leva i en lögn med mig..
Men allt som syns framför mina ögon är allt damm från mitt förflutna..
Sorgen jag bär tynger ner mig..
Kan inte släppa allt och lämna det åt vädrets vilda lek..
Allt sitter fast och klamrar fast med naglar och klor..
Jag försöker dra bort allt jag inte vill känna mer, men inombords blir jag uppriven och fler sår lämnas öppna..

Så många, för mycket...

Ett dammkorn till, jag faller med den ner och flyger aldrig mer upp igen..
Mina vingar blöder sen ett tag tillbaka..
Min glädje är uppochner..
Inget är som det var..
Jag sitter i karantän i min egna hjärna..
Ett hörn där jag är fastbunden..

Sväljer mitt liv och försöker att inte spy trots kväljningarna..

Ett skadat hjärta ihopsytt med tunn tråd..

Minnena vänder mig ut och in..

Jag försöker...

....
Tom på ord..
Vakna som ett tomt skal..
En dröm som gav mig hopp och sen försvann..
En dröm som borde hålla sig borta kom tillbaka..
....

En tröst från livet jag vill befinna mig i..
Trots att jag inte borde..
Sträcker ut mig i hopp om att nå ljuset som svävar långt ifrån mig..
Vill skaffa vingar så jag slipper falla i en oändlighet...
....

Vill låta hjärtat slå som den en gång gjorde..starkt..
Vill inte förlora mig själv så djupt igen..
Vart ska man ta vägen när ens väg tar slut..?
Vart ska man titta när ens ögon tåras..?
....

Mitt liv får jag bära...
Min luft får jag fånga..
Maten får jag tvinga i mig..
Mitt hjärta svagt, men försöker hålla sig vid liv..försöker..
Ett kämpigt liv, jag inte orkar med...
....

Krossad

Lämnad.. 

Ensam... 

Ledsen.. 

Helt jävla slut.. 

Förlorad i mörkret.. 

Kvävd av tårar.. 

Vill inte se eller känna mer.. 

Vill tappa mig själv.. 

Längtar efter sekunden då luften inte går i mig längre.. 

Vill inte se blodet rinna vid mina fötter.. 

Vill inte känna hjärtats kramp av all smärta.. 

Allt har jag förlorat .. 

Alla stjärnor jag drömde mig bort till har vänt mig ryggen.. 

Himmelen som en gång var klar är ett enda stort svart hål.. 

Rädd för att fortsätta leva gömmer jag mig i ett hörn.. 

I ett försök att skippa smärtan som river mig itu inombords biter jag ihop.. 

Jag gräver in naglarna i huden och försöker hålla tillbaka tårarna.. 

Vill ha en varm tröstande kram jag kan ligga i hela dagen och kvällen.. 

Samtidigt vill jag inte få medlidande eller kärlek igen,. 

Rädd för att bli sårad och lämnad igen.. 

Vill inte vara med om nåt igen.. 

Men mitt hjärta saknar.. 

Tom.. 

Vilsen.. 

..och förstörd.. 

Vill känna mig älskad, men står inte ut med att bli krossad igen,, 

Har små skärvor av mitt hjärta som kämpar att hålla sig kvar.. 

Resten av dem små vassa bitarna klämmer jag i min hand.. 

Vill ta livet av mig och försvinna.. 

Men.. 

Kan inte såra nån.. 

Förlåt för all min sorg jag inte kan balansera.. 

Förlåt för all min fantasi, tro och hopp.. 

Allt är ett helvete..

Frihet.. En önskan utan lag..

"Love is all you need."

Kärleken finns i vinden du andas, i gräset du går på, i himmelen du ser och i varje liten sten.
Kärleken lever i varje varelse och den finns inom varje själ.

Men hon vill ha något mer..
Hon ser sig om varje dag och letar efter något hon själv inte ens vet vad..

En känsla av att vara till nytta, en lust att vilja fortsätta sitt liv.
En önskan att få och en tro om mirakel.
Hon vill kunna vara speciell för många, känna sig viktig.
Hon vill finna rätta ord och visa vad hon kan.
Inte en dag till vill hon vara en i mängden..

Skrika ut smärtan på toppen av ett berg och kasta sig mot vindarna leker i hennes tankar..!
Att se världens alla färger ur en annan synvinkel är en dröm hon bär.
Känna vattnets strömmar mellan fingrarna och känna doften av skog är en plats hon vill finna..
Hennes drömmar flaxar förbi utan stopp..

Hur ska man kunna fånga en bubbla som flyger ifrån en.?
Hur ska hon kunna hålla fast vid tron om ett bättre liv..?
Allt hon får är ännu mera salt i såren..
Livet svider och hennes hjärta blöder..

Men i denna sekunden av sitt liv vet hon vad hon letar efter..
...frihet..

Vill vara det jag var

Genom gatans mörker vandrar jag.
Med snabba steg letar jag mig fram..

Din röst brukade omfamna mitt hjärta..
Varje gång den nu upprepas inom mig kallsvettas jag med en olidlig smärta..

Min hjärna rusar men mitt hjärta saktar ner.
Försöker hänga med mina steg som blir snabbare än min själva existens.
Jag försöker blinka bort tårarna som stiger för varje sekund..
Fingrarna känns bortdomnade på grund av kylan och min vilsna själ..
Musklerna starkare än någonsin, men ändå helt borta..

Genom gatans mörker vandrar jag..
Med snabba steg letar jag mig fram utan resultat..

Tavlor ramlar ner..
Glaskulor faller från himmelen..
Glaskulor med alla mina drömmar går i kras..
Barfota, oberörd och tom lämnar jag rummet där allt börja och där jag åter igen hamnade..

Mörkrädd utan rädsla..
Letar problem, hat och ondhet..
Letar en plats där tårar faller och allt är dött..
Vill lämna ljuset och falla i en oändlighet.
En plats jag kan känna marken då jag landar.
Där benen bryts och smärtan känns..
Den platsen som kan få mig att glömma och byta smärta för en sekund..

Genom gatans mörker hoppas jag på mer mörker..
Mörkrädd utan rädsla försöker jag finna den åter igen..

Ingen hunger, bara mer tomhet utan lust att fylla..
Många tankar, minnen och hat..
För mycket tårar, sorg och kärlek..
För mycket av allt och för lite av det mesta..

Vad är jag nu om inte en vandrande idiot utan mål.?

Vad är jag nu utan vilja och utan leendet jag brukade bära.?

Vem..?
Vill vara det jag var, men vill inte försöka.
Vill må bra, men ändå inte...