Dagen och resten.

Idag vet jag inte riktigt vad jag har känt om man ska snacka om det.
Jag har bara levt det som det kommit.
Mådde bättre in på dagen och hade väldigt roligt på travlektionerna.
Det har väl alla egentligen i stallet om man tänker på vissa saker.
Sedan så välte Emmelie skottkärran när jag låg i den haha^^
Fick lite ont i rumpan xD

Det var väl det roliga idag.
Saknar fortfarande alla sjukt mycket.
Mina hästar saknar jag väldigt mycket och längtar hem.
Men svårt att ta sig hem utan pengar och utan att ha pratat med ens föräldrar om det.
Men också svårt att få tag på dem när min mobil inte funkar och att dem inte ens är inne på mailen.
Så jag vet inte vad som händer nu till helgen.
Vill så gärna träffa mina sötnosar där hemma.

Alla mina vänner som jag saknar vet jag inte hur jag ska träffa dem.
Allt som jag känner inombords gör allt svårare att hänga med i livet.
All saknad av dem som gått bort i mitt liv och all kärlek som gått förlorat.
Tårar som rinner varje natt, hjärtat som kämpar utan lust.
Även ögonen som jag så länge letat efter existerar inte i min närhet.
Saknaden efter någon onåbar.
Sorgen av många som passerat.
Varför ska det vara så att jag blir kvar?
Varför kunde jag inte kunna byta?

Dem som säger att det går över har väldigt fel.
För mig så har inte sorgen och saknaden efter min hund försvunnit.
Många gånger jag har varit nere och ledsen har jag saknat hennes päls att kurra ihop i.
Hennes lugnande andetag och hennes vackra mjuka ögons förståelse.
Var är hon?
Just nu skulle jag vilja ha henne här hos mig.
Bara hon kan få mig att känna att kämpa är något bra.
Bara hon kan få mig att orka gå framåt varje dag.
Men nu när hon är borta vet jag inte vem jag ska vända mig till.
Alla mina drömmar drar mig mot det stora hemska djupet som väntar.
Tårarna bränner varje dag.
Min glädje jag har varar inte länge.

Mina dagar jag går genom är inte samma sak som att verkligen leva av hopp och glädje.
Kärleken och vänskapen fattas.
Alla jag bryr mig om är inte här..
Alla ord och läten jag saknar.
Var är den jag vill åt?

Kan någon ge mig trösten jag behöver.
Stödet som kan hålla mig ovan ytan..
Alla mina tankar trycker ner mig.
Alla mina tankar skär djupt inombords.
Alla drömmar skadar mer än de blir sanna.

Jag tror jag är kär..
Men varför kommer du inte närmare?
Varför måste jag vänta.?
Varför måste jag lida?
Varför psykiskt?

En fysisk smärta och plågande kan jag blunda för.
Den psykiska förföljer var jag än går.
Ibland önskar jag att någon torterade mig, kanske jag då kan glömma för en stund.
Kanske bara drömmen kan ge mig lindring.

Se mig..