Mitt liv

Mitt första andetag var nog ett stort misstag men ändå det bästa jag gjort.
Börja se världen och försöka förstå hur det är byggt.
Försöka se allas miner och deras sprudlande glädje.
Leka igenom mina dagar och samtidigt lära mig att älska.
Min familj var lyckliga i början av mitt liv som jag minns det.
Leenden och det enda man hörde var skratten.
Kärleken de bar och mina misstag jag gjorde.
Tårar som fall då rädslan steg.
Långsamt börjar dem förändras.
Mina älskade föräldrar jag har lärt mig att älska och dem lärde mig att känna kärleken.
Men då när förändringen hade startat, blev det värre.
Mina minnen går tillbaka till min barndom då jag älskade allt och alla.
Men när åren gick och redan när jag fortfarande var liten så hördes ord jag inte visste fanns.

Svordomar jag aldrig glömmer och nu förtiden själv använder.
Ilskan som byggdes upp som en stor mur.
Regnet som aldrig slutar falla inom mig.
Skriken som skar djupt inom mitt hjärta.
Förr när jag gjorde en sak log du, men när jag gjorde då blev du arg.
Nu idag är det värre än då..
Felen jag gjorde, svaren jag fick..

Jag förstår inte?..

Jag minns era leenden, jag minns skratten och jag minns glädjen.
Men det såret ni gjorde, det som varje dag skadar mig.
Dörrar som smälls igen.
Orden ni säger.
Hoten jag hör.
Varje dag, samma sak.
Instängd i mitt egna hem, förföljd av en ondska i min egna familj.
Sårad, men inte saknad.
Död, men ändå vid medvetande..
Tiden gick och min glädje var bara något påtvingat.
Varje steg jag tog var ett hopp om att en dag kommer vara som då.
Mörkret som jag gömmer mig i gör mig rädd, men ändå trygg..
Mina drömmar jag har om en bättre framtid.
Allt handlar om kärlek, allt jag skriver om är kärlek som dör.
Allt jag ser är kärlek som går förlorat.
Jag vet inte om jag en dag kommer att kunna känna kärleken jag så länge har sökt.

Varje dag kämpar jag för att göra mig till den perfekta dottern man kan ha.
Men varje dag misslyckas jag.
Varje dag sviker jag.
Varje dag är jag inte mig själv.
Jag vet inte ens vem jag är längre?

Allt blev värre, mer bråk varje dag.
Inget bättre, bara mer instängd..
Saker jag inte får göra, saker jag inte vill göra..
Allt så omvänt att jag känner mig förvriden.
Vilsen i mitt egna liv.
Vänner jag skaffar, vänner jag tvunget måste lämna.
Sviker och lämnar.
Kärlek jag vill ge och hjälpa andra hitta.
Jag vill ge det jag inte har och kommer aldrig att ha.
Vill sprida glädjen, vill glömma mitt liv.
Men kan inte.

Minnena av livet som var förr.
Min hund som gav mig en vänskap och kärlek som var mitt skydd från sorgen jag bar.
Men dagen då hon försvann gjorde det värre.
Ser henne varje dag, men lika fort är hon borta.
Tårarna som faller för minnen jag vill ska leva igen.
Glädjen hon gav mig.
Dagarna ute i skogen och på ängarna var som en dröm.
Men nu när du är borta så finns det endast minnen kvar och mer hat från de jag älskar.
Varför älskar jag någon som ger mig sorg och hat?..
Ser ut från mitt fönster och kan inte glömma..
Ser dig vid skogen..
Ser dig varje dag.
Varför kan jag inte släppa taget?..
Dagen då du somnade, jag höll dig i min hand.

Allt jag hade då var min farmor, farfar och djuren omkring mig.
Men när livet fortsätter sätts flera dagar med flera tårar.
Natten då telefonen ringer..
Natten då jag endast kände sorg.
Senare försvann många andra.
Hästar, hundar och katter.
Många namn och allt för mycket minnen.
Junior en till hund som betyder för mycket.
Joe, en häst som alltid fanns där.
Sen så försvann den som älskade mig för den jag är och alltid fanns där för mig.
Någon jag alltid kunde ringa.
Dagen då min farmor försvann.
Att gå till en begravning åter igen gjorde mig slut.

Hoppen jag har försökt väcka hela mitt liv.
Allt jag ville var ett liv med en familj.
Men varje dag har blivit värre.
Jag har försökt hjälpa men då blev du arg.
När jag gömmer mig i mitt rum och försöker att inte lyssna blev du arg.
Vad vill du att jag ska göra?
Vad jag än gör är fel..
Alla jag älskar är borta och de som finns kvar har jag lämnat.
Varför flytta mer..?
Orden ni säger, orden jag aldrig glömmer.

Hoten du ger mig..
Varför?..
Allt jag vill är att ni ska leva igen..
Slagen jag har tagit..
Jag vet att fler kommer.
Enda gången jag kunde vara lycklig en sekund var i mina drömmar.
Men nu när jag går på en skola långt ifrån er.
Jag kan le när jag är med dem jag älskar.
Men jag vet att en dag kommer bli att jag sviker..
En dag då jag måste åka..
Längtan jag har hem.
En längtan om trygghet och en familj.
Men varje gång jag kommer hem, ångrar jag att jag åkte hem fast ändå inte.
För även hur mycket ni än skadar mig så älskar jag er.

Jag önskar jag var någon annan.
Jag önskar jag kunde falla och aldrig vakna.
Jag har försökt mig på att göra självmord.
Men varje gång i sista sekund kan jag inte göra det.
För så många gånger jag har svikit mina vänner, vill jag inte göra det så länge jag kan vara kvar.
Kan inte lämna dem.
Men när jag själv har blivit hatad av dem jag trodde var mina vänner har jag anklagat mig själv.
Varje gång har detta hänt.

Många säger till mig att jag ska växa upp.
Men jag har stannat upp då jag blev lämnad och dragen vidare.
Jag kan inte bli något utan att var någon.
Saker jag hör upprepas..
Saker jag tror på existerar inte.

Nu när jag sitter här och skriver märker jag att allt jag har skrivit inte ens är hälften av vad jag vill skriva.
Men allt kan inte bli skrivet då det inte finns ord för det.
Mina känslor jag bär är endast sorg och tårar.
Någon dag kan jag få en liten gnista äkta glädje allt tack vare mina vänner.
Men varje dag somnar jag med minnen av saker jag vill glömma och hopp som aldrig uppfylls.

Jag har hopp, men inget liv.

Kanske ni förstår varför jag säger förlåt varje gång jag tror jag har gjort fel..
Mitt liv är komplicerat och jag vill berätta hur och varför, men samtidigt är det svårt.

Kanske jag en dag kommer vara den som inte orkar mer..
Allt jag bär är sorg, hat och minnen.
Kärleken jag skriver om, vet ni kommer sluta med undergång.
Allt i mitt liv har varit undergång och allt handlar om det i mina dikter.
Som ett svar till frågor jag får.

Se, lyssna men sluta inte älska.
Gör inte som jag, göm dig inte..