Utan kärlek..

Tiden går sakta framåt..

Tårarna jag försöker hålla tillbaka vet hemligheten jag bär.

Alla ord jag väljer att skriva och säga sjunker längre ner..

Minnen jag försöker förtränga slutar inte uppenbara sig.

Min blick jag sänker varje dag.

Försöker leta efter trösten jag längtar efter.

Mina vänner långt borta.

För svag för att leva.

Kan inte tänka, kan inte se.

Kan inte höra, kan inte lyssna..

Var är smaken du sa existerar?

Var är lyckan du sa lever inom mig?

Varför kan jag inte hitta det jag söker?

Varför gör jag alltid fel?

Orden jag hör skadar.

Blicken jag får torterar.

Vill inte mer.

Orkar inte mer.

Var är vägen jag missade?

Hjälp mig någon..

Behöver kärlekens värme.

Behöver de trygga kramarna.

Vill inte vara problemet.

Vill inte vandra bortom allt.

Vill inte glömma..

Vill inte minnas..

Vet inte vad jag ska göra.?

Finns det någon där ute som kan laga mig?

Finns det någon som kan hjälpa mig på fötter igen?

Finns det någon som kan älska mig som den jag är?

Finns du?

Är jag ensam?

Är jag övergiven?

Allt jag gjort har känts fel..

Varje steg jag har tagit har varit fel väg.

Tårarna vill jag inte längre hålla tillbaka.

Sorgen jag bär vill jag dela men någon, fast ändå inte..

Vill inte att du ska skadas av mig..

Vill inte ta över min sorg på dig..

Kanske bäst om alla kan glömma mig.

Kan glömma det jag har gjort.

Ta steget ur den vägen där jag ligger krypande.

Glömma det jag sa eller gjorde.

Glöm mig.

Det blir bäst så.

Kan jag inte hitta mig själv, kan ingen hitta mig.

Vill inte fortsätta försöka, vill inte vara här.

Det jag gjorde var bara fel.

Det jag försökte blev fel.

Jag älskar dig, men kan inte.

Mina känslor är splittrande.

Varje steg jag tar faller tårarna ner.

Varje ord jag sa gav mig mer minnen.

Din blick jag minns, orden du sa fortfarande kvar.

Smärtan som river mig inombords kommer krypande.

Sliten i stycken inombords.

Dörren med de mörka minnen och plågan öppen.

Mitt hjärta bränt..

Blodet jag inte vill ha måste ut.

Måste ta mig härifrån.

Vinden jag känner från toppen av ett berg.

Den kalla känslan på kinden från mina varma tårar.

Så många gånger jag sa förlåt.

Så många gånger jag ville rymma.

Men aldrig vågat.

Allt jag vet är att jag orkar inte mer.

Det som fortfarande var helt har fallit ner.

Det enda jag hör är ett skrik.

Det enda jag känner är tomhet och sorg.

Plågan som river mig är där.

Men dörren jag ser.

Att slippa vara den jag är.

Slippa känna det jag känner.

Slippa vara mig själv..

Slippa se och höra.

Kan ni förstå?

Jag tillhör inte denna världen.

Steget som lockade.

Horisonten jag tittar mot men ser endast tårarna jag vill glömma.

Faller, men utan hopp..

Ser utan att veta.

Hör utan att lyssna.

Gråter utan glädje.

Faller, men utan kärlek..