Inga svar.

Igår var en dag som jag hade rycket som jag brukar få då ribban blir för hög.

Men Becka gav mig glädjen tillbaka.

Fast sorgen jag bär lever fortfarande kvar inom mig.

Jag skrev på min blogg, men hann aldrig lägga upp den innan datan hakade upp sig.

Det handlade om min hund som jag saknar mest av allt.

Den jag kunde dela mina djupaste hemligheter för och den som fanns varje dag.

Hon som gav mig ett liv värt att leva för.

Det var så länge sedan hon försvann och jag kan tyvärr inte släppa henne.

Det handlade även om att ge upp..

Orkar inte med det liv jag har.

---------------------

Kanske han har rätt.

Jag är kanske självisk och en stort pucko.

Jag är väl en sådan person som lyssnar för mycket på kompisar.

Jag har nog svikit han och resten av min familj.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra.

Jag vill ta den chansen jag hade några gånger förut i mitt liv.

Om jag vill, kan jag skaffa det igen.

Men jag undrar om jag klarar av pressen med det sista steget.?

Jag undrar vad som händer om jag en gång gör det.

Jag vill även säga förlåt till alla som har försökt finnas där för mig.

Jag förstår att det nog har varit svårt.

Förlåt för att jag aldrig riktigt har lyssnat.

Men det är svårt..

Det finns många som jag har blivit arg på som bara försökte hjälpa mig.

Jag har förstört för många och gör det än.

Att komma hem gör ingen skillnad förutom de korta stunderna jag är ute med hästarna.

Jag vill gömma mig från verkligheten.

Kan ni förstå mig?

Kan ni se det som jag ser det?

Jag har sett andra få slag.

Jag har hört orden som skadar djupt inom en.

Jag har även fått det själv.

Slagen som varade en sekund, men smärtan som lever kvar för evigt.

Orden som påminner en om ens liv, trycker ner en.

Allt jag en gång hade bortblåst.

Jag minns den lilla lyckan som fortfarande fanns när jag var liten.

Kommer aldrig glömma hur det faktiskt var.

Jag slutade aldrig hoppas och försöka få det att bli som förr.

Men nu har jag gett upp.

Med dåligt samvete blir jag arg på allt dem skriker varenda dag.

Tårarna slutar dock aldrig rinna.

Ensamheten jag söker ute mitt i ingenstans hjälper mig ingen vart.

Den gör mig mer vilsen.

Mörkret som gör mig trygg ser mina djupaste dolda känslor.

Himlen jag hoppas kunna få en skymt av tar aldrig av sitt skal.

Skalet med de vildaste vågarna och hemligheternas klagan.

Varför kan jag inte lämna allt.?

Mina minnen gör allting värre.

Jag följer dina spår mot ljuset.

Men stannar då det blir för ljust.

Kan du se mig än?

Kan du se mina tårar falla varje natt?

Kan du förstå?

Var är du?

Varför kan jag inte släppa?

Varför är du borta?

Förut har jag hoppats på en bättre framtid som kunde bli en solstråles värme.

Nu, inget hopp..

Endast en längtan efter att slippa.

Men mina vänner håller mig fortfarande kvar.

Kan inte lämna.

Men en dag måste jag.

Orkar inte mer.

Allt jag hör varje dag.

Kan int stänga av.

Vill skrika ut allting.

Vill slå allt omkring mig.

Vill slå han.

Men kan inte.

Även om han har förstört mitt liv kan jag inte sluta älska honom.

Orden han säger, skriken jag hör och smällarna jag ser.

Allting vill jag gömma mig ifrån.

Men allting söker sig till mig.

Finns inget hörn ledigt för mig.

Finns ingen frizon utan allt som skadar.

Står jag ut en längre tid?

Jag försöker göra mig osynlig.

Men känner mig ändå uttittad.

Förlåt för allt jag gjorde.

Orkar inte mer tårar.

Vill att ni ska veta.

Men snälla säg inget.

Ni skadar bara er själva.

Jag vet vad ni kommer säga.

Det kommer inte hjälpa.

Jag vet.

Jag är vilsen..

För många svåra tårar..

Lämna mig kvar.

Lev ditt liv, ha det bra.

Förlåt.