Ska man förklara något så råkar jag alltid säga något fel.
Allt jag vill säga går inte att få fram.
Orden jag söker hittar jag inte.
Varje mening blir bara värre.
Hur mycket jag än vill säga hur jag känner och tycker känns det som att jag inte kan få någon att förstå.
För mitt sätt att känna är komplicerat.
Det finns inget stopp och ingen början.
Endast ett stort hål..
Jag känner mig tom inombords utan leenden.
Ibland kan den där lilla gnistan jag söker komma fram.
Men lika fort den kom försvann den bort och än söker jag efter den eviga gnistan som aldrig kan slockna.
Med tiden har jag fått ta slagen jag aldrig ville se.
Med åren har jag hört orden jag lovade mig själv att aldrig säga.
Med livet har jag dött mer för varje dag som gått.
Jag har försökt att inte göra fel och finnas där för alla.
Har försökt våga göra det jag vill.
Allt jag ville säga och allt jag ville se har jag aldrig vågat göra.
När det är något jag vill säga någon står jag där och har värsta konflikten med mig själv.
Där rädslan alltid vinner.
En konflikt jag hatar mest av allt.
Något jag aldrig velat vara med om.
Varför ska jag vara rädd för att vara mig själv?..
Varför ska jag inte kunna vara som den där kända personen?..
Enligt mig kan vem som helst vara den snygga och helt underbara människan.
Men varje sekund ser man grupptryck.
Olika värden på folk.. Massvis med lögner.
Allt man hör är hot var dag.
När någon är lycklig finns det alltid någon som dör av sorg.
Jag är på väg nerför..
Varje minut som går klagar jag bara mer på mig själv.
Varje vecka känner jag mig sämre och fetare..
Klagar på mina fel..
Ser inte det andra ser..
Jag säger att ni ljuger..
Jag vill att det ni säger ska vara sant, men kan tyvärr inte se det så.
Jag vill resa ut i världen och inte vända mig om för'n jag har hittat mig själv.
Men jag är osäker på mig själv.
Allt som jag trodde jag hade har svikit mig.
Stödet jag behöver har försvunnit ut mitt liv.
Något jag vill hålla fast vid lämnar mig vid vägens kant.
Något som kan kallas familj.
En familj jag behöver.
En kärlek jag trodde jag hade.
När jag var liten kände jag den kärleken från dem.
Med åren har det enda jag har hört är hat..
Min familj är på väg isär.
Men jag vet inte vart jag vill vara..
Att tvunget välja..
Välja om jag vill ha dem där dem är nu eller låta dem göra det dem gör..
Den timmen jag pratar med min pappa är något jag alltid längtar efter, men varje gång blir jag besviken på att jag svarade..
Borde aldrig ens börjat..
Det enda jag får höra är hur dålig jag är.
Hur mycket sämre jag är än jag kunde vara.
Det enda jag får höra är mina fel.
Hur mycket han hatar mig.
Han använder ord som sårar väldigt djupt.
Att bli kallad idiot och pucko av sin egna familj är svårt att ta emot.
Men varje gång jag hör någon snacka skit om min familj står jag upp för dem.
Men varje gång får jag skit från min familj ändå..
Allt jag gör är antingen onödigt eller alldeles för mycket.
Skriken jag får ta hemma..
Jag längtar hem efter en familj där man kan vara lycklig och vara sig själv och slappna av.
Men kommer till en familj där det är bråk varje dag och där allt är stressigt.
Allt jag vill göra är att stoppa bråken och få dem att förstå att jag inte står ut.
Men varje gång får jag skit för det, att jag inte förstår och ska inte lägga mig i.
Dem gångerna jag gömmer mig på rummet och försöker inte höra dem.
Då får jag skit för att vara feg som inte hjälpte till.
När man håller med den ena blir den andra arg på en och om man inte håller med någon av dem så är alla arga på en.
Vad man än gör så blir det fel.
Vad man än vill så blir allt fel.
Ingen som förstår.
Ingen som kan se.
Varje dag gråter jag av allt möjligt.
Av att inte kunna ha ett liv som andra.
Jag vet att vi har dåligt med pengar.
Jag vet att vi inte kan göra det som vi vill.
Men det enda jag vill ha är en lycklig familj.
Enligt mig så kan man vara lycklig och glada tillsammans utan pengar.
Jag vill ha en trygg och kärleksfull familj som förr.
Men allt är förstört och mina hopp är borta.
Jag ger upp..
Något jag aldrig velat göra annars.
Hur ska jag orka..
För nu vill jag inte orka mer..
Vill inte känna denna smärtan mer..
Förlåt för mina svåra känslor och jag kan nog aldrig få er att förstå.
Men just nu vill jag inte leva, bara försvinna härifrån.
Kan ni släppa mig?.
För jag kan inte släppa er.
Men jag kan inte heller hålla ihop mig själv..
Liza släpp aldrig taget. Ge aldrig upp livet, och framför allt, ge inte upp dina drömmar. Låt dem inte dö.
SvaraRaderaJag önskar så innerligt att jag kunde ta bort din smärta, bära den åt dig under tiden som du hittar tillbaka till din väg. Jag önskar jag kunde "fixa" din familj, få den hel för DIN skull. Även om din familj kanske inte är hel, så glöm inte bort din andra familj, den som alltid finns där för dig och fångar dig när du faller, den som följer med dig ner i mörkret för att sedan klättra upp vid din sida och se ljuset tillsammans. Jag pratar om dina vänner, en annan sorts familj. Vi som håller din hand när allt rasar och när stormen är som värst.
Jag står alltid kvar hos dig under alla väder.
Jag vet hur det är att inte våga göra en del saker, när man låter rädslan vinna och man gömmer sig bakom den. När man inte hittar orden, och när det redan är försent, då hittar man dem. Det man egentligen ville ha sagt, ligger kvar i det tysta.
Jag nu, att du kommer bli ledsen, nej, mer träffad av det jag tänker skriva till dig nu.
Ibland måste man tänka om, ibland måste man ta BESLUT/val vad man vill göra med sitt liv. Val hur man vill leva och hur man vill bli behandlad.
Din familj behandlar inte dig bra, och ibland måste man tänker över om man vill leva i den familj man har om man mår dåligt större av tiden tillsammans med den.
Jag pratar om val att bryta kontakten och se personen som en främling. En främling som inte förtjänar din kärlek och omsorg och godhet som du har.
Det är en person som jag tycker du borde bryta konatakten helt och hållet med, och aldrig mer träffa eller prata med den igen, för den personen är sjuk på riktigt, och du vet det, och den personen skadar dig inombords. Du vet vem jag menar.
Jag förstår att det är jobbigt, men ibland måste man göra vad som är BÄST för SIG SJÄLV. Så att man själv kan må bra någon gång.
Jag vet en som bröt kontakten med en del av sin familj och flyttade till ett annat land, hon gjorde ett val där hon inte ville bli utsatt för skiten hon tagit mer och det var ett av dem bästa val hon gjort i sitt liv. Hon mår bra nu.
När du är 18 år Liza, kan du flytta hemifrån.
Du kan börja om, bygga om ditt liv och fixa i ordning på det du behöver få ordning på. Hitta din väg och följa den.
Vi kan flytta ihop du och jag i en lägenhet om du vill, och då ska du flytta långt ifrån din familj. För de ska inte kunna nå dig så lätt, inte kunna förstöra för dig så lätt igen.
Du måste få en chans komma upp på fötter och satsa på det du vill göra.
Glöm aldrig, att jag kämpar med dig.
Glöm aldrig din andra familj, dina vänner som älskar dig så mycket och bryr sig väldigt mycket om dig, vi finns här hos dig. Även om vi är flera mil bort ibland, och i ett annat land, finns vi ändå hos dig i ditt hjärta.
Ge aldrig upp <3
För det första; du är INTE tjock, dum, dålig, eller något sådant. Du är en jätte söt, smart tjej som man inte kan annat än älska!
SvaraRaderaIngen är perfekt, även de där borta som verkar så glada har sina bekymmer. Alla har någonting de gömmer från oss andra, det de bär inom sig.
Har du pratat med dina föräldrar om hur du känner? För att kunna få det att bli bättre måste de vara medvetna om hur du känner och så.. jag vet, jag har själv haft mina problem och jag är ju som sagt den typ av person som håller saker för mig själv, låter andras välmående gå först och "knuffar" undan mina känslor för stunden. De dealar jag med efteråt, för mig själv. Jag har alltid haft svårt att öppna mig för andra, och på så sätt har det bara blivit jobbigare att lösa konflikter och sådant.
Jag finns alltid här om du behöver mig, om du behöver prata av dig, lyssnar jag, om du behöver någon axel att gråta på, är min alltid ledig, om du bara vill ha någon där bredvid dig, är jag jätte bra på att bara vara tyst och sitta och inte göra någonting. Jag finns här för dig, natt som dag. <3
Jag kan absolut inte släppa dig och jag tänker inte låta dig falla sönder. Jag finns här och kommer alltid göra det! <3<3
Styrkekramar till dig, du är BÄST!! <3