Snälla, glöm mig...

Att säga en sak till en kompis i efterhand har bara lett till mer tårar..
Att vända och vrida på mig i sängen har ändå bara slutat med att det fortfarande känns fel.
Vad jag än gör är att göra fel..
Jag vill att alla ska vara glada, men jag vill också berätta allt för er.
Vill visa det som händer mig, men samtidigt vet jag inte.
Därför tänker jag nog säga som det är här.
Berätta en sak jag aldrig har sagt och varför.
Ni ska få veta detta ni som läser..
Men jag ber er att glömma det när vi träffas.
För även om jag kanske söker medlidande för att jag vill bli omtyckt så känns det ändå fel.

Det har varit dagar i mitt liv under 07-09 som jag har mått väldigt dåligt.
Dagar som jag har försökt göra självmord.
Jag har försökt gå ut framför bilar och bussar.
Antingen har det funnits någon där som har stoppat mig eller så har det varit så att bilen eller bussen han svänga eller stanna..
Jag har mått så dåligt att leva var det sämsta jag visste.
Det var saker som att känna sig hatad i skolan av allt och alla.
Det har varit dagar jag har stått på en bro på väg att släppa taget.
Människors genomskärande blickar som gav mig en känsla av att dem tyckte jag bara var ännu en hjärntvättad person.
Men anledningen att jag aldrig släppte taget var att när jag tittade ut mot horisonten och kände den kalla vinden mot min kind påmindes jag av varje minne jag hade upplevt i mitt liv.
Allt som kom upp i mina tankar var tiden jag hade fått av glädje.
Det som mina vänner gav mig.
Men sorgen kom också upp i mina tankar.
Men jag fick en känsla av att inte kunna lämna..
Kan inte lämna de som står mig nära.
Mitt tvekande fick mig att hålla fast.
Jag hamnade i samma situation uppe på ett hus..
Men stötte på samma väg.
Med tiden som gick så blev jag mer och mer känslig.
Grät varje dag.
Saknade allt..
Drömde varje minut om något bättre.
Men varje dag kändes allt sämre.
Blev sårad av många..
Tills för några dagar sedan.

Den dagen då jag av någon anledning blev kär.
En känsla jag aldrig fått förut.
En stött som gick genom kroppen varje ord han sa.
Men att aldrig ha träffat han gjorde det jobbigare.
Sen idag kunde jag inte känna mig mer än som den värsta människan på denna jord.
Jag har varit vilsen hela mitt liv, men nu blev jag mer vilsen.
Vågar inte lita på mig själv.
Han kan hitta en bättre och det har han nog redan gjort..
Men att hålla tillbaka tårarna och vara glad för hans skull är svårt.
Vem vet vem jag är..?
Vill vara älskad,  men vet att jag inte kan det.
Vill kunna se med nya ögon, men blir bara allt mer blind.
Sorgen som fall över mig gjorde allting värre.
Tog kniven och skar mig..
Skadade mig själv för att jag ville inte existera.
Ville känna smärta fysiskt..
Under den stunden trodde jag det skulle kännas bättre.
Men allt sved och gjorde bara allt värre.
Jag kommer aldrig kunna glömma..
Jag kommer alltid minnas..

Jag sårade en vän idag för att jag sårade mig själv.
Sa det, fast jag inte borde.
Jag ville inte göra fler tårar i världen.
Men vad jag än gör, blir allt fel och det kan jag inte göra något åt.
Skadan är redan gjord och nu vet ni lite mer..
Men detaljer ska jag nog inte gå in på.
Allt handlar om mina känslor och det är inte dem bästa.
Jag kan inte hjälpa mig själv.
Ingen kan hjälpa mig förutom en sak som jag aldrig kommer hitta.
Kärleken..
Det som verkligen betyder något och gör en glad varje dag.
Något som ger en hopp.
Om den dagen skulle komma är den redan sen..
Försent för att jag ska orka mer.


Snälla glöm mig och mina problem nu, det skadar endast er själva..