Det är väl bara så..

Då mitt liv gick ner ställde jag mig på kanten och bad för att jag skulle våga ta steget ut, så jag kunde slippa allt som förstörde mitt hjärta.. Istället gick tillbaka ett steg för alla mina förstående vänner. Dem lyssnade, tröstade och fanns alltid där..

Jag är en person som behöver närhet och kärlek.. Alldeles för känslig för att inte bry mig..

För en stund trodde jag att jag kunde vända ryggen till allt hat och hjärtekrossande..

Varför står jag nu vid kanten igen och tittar ut på mitt liv.. Ser alla hörn jag suttit vid och funderat på hur jag ska få slut på luft..
Sett alla mörka skepnader åter igen kasta sig över det enda lilla ljuset jag bär..

För en sekund trodde jag att jag kunde glömma allt det där och se framåt..

Nu står jag här och ser, hör och känner allt om igen.. Den lilla glimten jag har kvar försöker lysa igenom den täta dimman..
Jag gör inte mycket för att hjälpa mig själv..
Jag känner mig orkelös och förlorad..
Varför ska kämpa för att vara kvar och finnas för alla som inte alltid orkar med mig... Innerst inne på alla har jag svårt att tro att dem inte alls tycker jag är ens lite granna jobbig..

En krossad själ vandrande på jorden.. Drar mina sista delar efter mig..

Varför kan jag inte få bygga mitt hem högt upp bland molnen..?
Varför ska jag sitta kvar här nere och se genom trängsel på gatorna..?
Är alldeles för svag och rädd för att kasta mig i någons famn..
Vill inte såra eller bli sårad..
Fast jag vet att jag söker för mycket och vem gör inte det..
Lite lycka en hel dag är väl inte för mycket begärt.. Eller har jag fel..?

Vill inget ont, snälla tro mig..
Vill bara att alla ska ha det bra..

Tappar en tår för allt jag bryr mig om varje dag.. Lever ett liv fyllt med flera jag älskar, men ändå känner jag mig ensam och aldrig riktigt ensam..

Att leva utan att vara vid liv fullt ut är smärtsamt..
Men här finns jag, halvt levande, sökande och en ensam ruta..