Ta varandra i handen?

Visst finns det både stora och små steg längs den gropiga vägen..
Säkerligen faller man lite då och då..
Vattenpölarna är bara en utskrattad punkt som man kan akta sig för om man tittar..
När solen går bakom moln ser allt för stunden lite dystrare ut.

Vad ska man ta sig till när ens hjärna förvrider alla meningar till ord man inte vill höra..?
På natten hör man viskningar som lever inuti en själv..
Vad ska man ta sig till när man sitter på knä och stenarna skär in djupt..?
Man försöker ställa sig upp men tyngden existerar utan att synas..

Springer genom regnet och letar efter svar..
Söker ljus i fönster som ger värme och trygghet.
Trycker mig mot väggen i hopp om att försvinna in i den..
Vill se hindret som jag måste ta mig över, så allt kan bli lika lätt som luften en gång var..
Var ska man leta när blåsten slår bort trädens viskningar.. Den enda hjälp som fanns..

Vem ska jag vända mig till när alla vänder ryggen till det mörka jag bär.?
Vad ska jag säga när det jag känner har bara känsla och inga ord..?

Var finns min historia..? Vill inte slänga mig in på den första mening som låter bra..
Vet att jag inte ska stanna upp..
Det vill man och innerst inne gör man det..

Kan vi ta varandra i handen och hjälpa varandra över allt som grävts ner.?