Jag känner att min blogg har blivit mer som en dagbok för mig där jag skriver ner mina känslor och tankar.
Det är ingen egentlig mening om vad som hänt den dagen osv.
Jag mer skriver om det som jag har inuti.
En känsla jag inte berättar för någon då jag tycker att skriva är som att fortfarande bevara en bit själv.
Men jag antar att jag också skriver ner det för att jag vill dela det med andra och inte bära det själv.
Men jag hoppas ingen tycker det är jobbigt och idiotiskt att jag inte skriver mer i helhet vad jag har gjort den dagen.
Jag vill att alla ska veta att ja jag är en sorgsen tjej som har haft tankar på självmord.
Sen så ja jag kan inte skriva mer normalt om allt utan jag skriver det som en liten berättelse i diktform för att ni ska kunna känna det som jag känner det så att ni förstår.
Jag går vidare varje dag med ett litet leende på läpparna och hoppas på bättre tider och försöker få alla andra glada och nöjda.
Men jag känner också det att jag räcker inte riktigt till.
Världen är stor och jag är för liten.
Så med min blogg så hoppas jag att ni kan få andra att inte känna så som jag känner.
Försöka se världen med andra ögon.
Jag vet också att mina problemen med kärleken som är mitt största problem som jag anser är viktigast kan ingen göra något åt.
Det är mitt egna problem som jag måste kämpa vidare med.
Det finns en liten grej ni kan göra för att hjälpa andra som har den saknaden och längtan så djupt inom en så att svider.
Ni kan ge dem ert stöd och finnas för dem med varma ord och mycket lycka.
Tillsammans vet jag ni kan göra världen till en bättre plats!
Hoppas min blogg kan ge mycket hjälp och förståelse.
Jag skriver endast det jag känner inom mig själv.
Allt handlar om mitt liv och mina tankar.
Hoppas ni kommer läsa min blogg och kommentera gärna.
Frågor tar jag också emot, jag finns för er alla!
