Du är min.. (Novell)

Mörkret faller långsamt ner över de snö belagda gatorna.

En ensam tjej ute i det kalla vädret.

Stegen hon tar hörs i det knarrande snön.

Spåren hon lämnar följer en mörk gestalt i samma takt.

Tjejens blonda hår dras i den kalla vinden.

Hennes varma andetag är det enda som hörs i hennes öron.

Långsamt börjar de mjuka snöflingorna falla ner.

Där gatan svänger blev det mörkt för belysningen som annars brukar lysa var trasig.

Hennes rädsla märktes av hennes mycket snabbare steg.

Men gestalten som förföljde henne ökade sina med och var bara några 50m ifrån henne.

I mörkret gick inget att urskilja mer än det som var närmast.

Hon letade efter sin mobil som ska ligga i hennes väska.

Medan hon letade stannade hon upp.

Hennes händer darrade och försökte greppa tag i telefonen men råkade tappa den på marken.

Hon letade helt förvirrat efter den i den djupa snön.

Hennes händer blev stela av kylan och hennes rädsla ökade då hon hörde någon annans steg.

Stjärnorna som lös uppe i den kalla mörka skyn var de enda ögonen.

Parken stilla och väldigt tyst.

Inget ljus endast mörker.

Hon vänder sig om och andas tyngre.

Tårarna som börjar krypa fram gjorde det svårare att se.

Det enda hon kände när en hand tog tag i hennes hår och drog henne bakåt var rädsla.

Hon försökte skrika då personen satte sig över henne.

Men hon fick inte fram ett ord.

Paniken hon hade snörde ihop hennes hals.

Personens händer började försöka slita av henne tröjan.

Hon försökte kämpa emot, men han var för stark.

Tårarna började rinna när han började dra ner hennes byxor.

Hon slår han, men fick en smäll tillbaka.

Blodsmak gjorde henne illamående.

Hon försökte säga till personen att sluta.

Men tungan ville inte lyda..

När personen tryckte in sin del av sig i henne fick hon tillbaka orden.

Hon skrek för full hals.

Allt gjorde ont.

Personen höll för hennes mun och greppade tag om henne händer.

Hon försökte bita och sparka.

Hon grät och skrek på samma gång.

Allt hon kände sig var äcklig och förstörd.

Det enda hon ville var att komma hem och var liten än en gång.

Hon ville inte vara kvar där.

Hon ville inte leva mer.

Hon ville krama sina föräldrar och vara inne i värmen.

Hon skrek ut sin smärta.

Hon slog för allt hon var värd.

Men svaret personen gav henne var ett hårt slag mot huvudet med en sten.

Hon tystnade, med en bultande smärta såg hon ett ansikte lutande över henne som luktade sprit.

De viskande orden och det ansiktet är det sista hon hörde och såg.

Sedan blev det svart när kniven skar djupt inom henne.

Blodet rann ut ur henne ner på den kalla vita marken.

Stegen som långsamt gick därifrån.

Orden som hade viskats upprepades i den tysta natten:

Du är min..

"En liten novell jag kände för att skriva."

Mitt liv

Mitt första andetag var nog ett stort misstag men ändå det bästa jag gjort.
Börja se världen och försöka förstå hur det är byggt.
Försöka se allas miner och deras sprudlande glädje.
Leka igenom mina dagar och samtidigt lära mig att älska.
Min familj var lyckliga i början av mitt liv som jag minns det.
Leenden och det enda man hörde var skratten.
Kärleken de bar och mina misstag jag gjorde.
Tårar som fall då rädslan steg.
Långsamt börjar dem förändras.
Mina älskade föräldrar jag har lärt mig att älska och dem lärde mig att känna kärleken.
Men då när förändringen hade startat, blev det värre.
Mina minnen går tillbaka till min barndom då jag älskade allt och alla.
Men när åren gick och redan när jag fortfarande var liten så hördes ord jag inte visste fanns.

Svordomar jag aldrig glömmer och nu förtiden själv använder.
Ilskan som byggdes upp som en stor mur.
Regnet som aldrig slutar falla inom mig.
Skriken som skar djupt inom mitt hjärta.
Förr när jag gjorde en sak log du, men när jag gjorde då blev du arg.
Nu idag är det värre än då..
Felen jag gjorde, svaren jag fick..

Jag förstår inte?..

Jag minns era leenden, jag minns skratten och jag minns glädjen.
Men det såret ni gjorde, det som varje dag skadar mig.
Dörrar som smälls igen.
Orden ni säger.
Hoten jag hör.
Varje dag, samma sak.
Instängd i mitt egna hem, förföljd av en ondska i min egna familj.
Sårad, men inte saknad.
Död, men ändå vid medvetande..
Tiden gick och min glädje var bara något påtvingat.
Varje steg jag tog var ett hopp om att en dag kommer vara som då.
Mörkret som jag gömmer mig i gör mig rädd, men ändå trygg..
Mina drömmar jag har om en bättre framtid.
Allt handlar om kärlek, allt jag skriver om är kärlek som dör.
Allt jag ser är kärlek som går förlorat.
Jag vet inte om jag en dag kommer att kunna känna kärleken jag så länge har sökt.

Varje dag kämpar jag för att göra mig till den perfekta dottern man kan ha.
Men varje dag misslyckas jag.
Varje dag sviker jag.
Varje dag är jag inte mig själv.
Jag vet inte ens vem jag är längre?

Allt blev värre, mer bråk varje dag.
Inget bättre, bara mer instängd..
Saker jag inte får göra, saker jag inte vill göra..
Allt så omvänt att jag känner mig förvriden.
Vilsen i mitt egna liv.
Vänner jag skaffar, vänner jag tvunget måste lämna.
Sviker och lämnar.
Kärlek jag vill ge och hjälpa andra hitta.
Jag vill ge det jag inte har och kommer aldrig att ha.
Vill sprida glädjen, vill glömma mitt liv.
Men kan inte.

Minnena av livet som var förr.
Min hund som gav mig en vänskap och kärlek som var mitt skydd från sorgen jag bar.
Men dagen då hon försvann gjorde det värre.
Ser henne varje dag, men lika fort är hon borta.
Tårarna som faller för minnen jag vill ska leva igen.
Glädjen hon gav mig.
Dagarna ute i skogen och på ängarna var som en dröm.
Men nu när du är borta så finns det endast minnen kvar och mer hat från de jag älskar.
Varför älskar jag någon som ger mig sorg och hat?..
Ser ut från mitt fönster och kan inte glömma..
Ser dig vid skogen..
Ser dig varje dag.
Varför kan jag inte släppa taget?..
Dagen då du somnade, jag höll dig i min hand.

Allt jag hade då var min farmor, farfar och djuren omkring mig.
Men när livet fortsätter sätts flera dagar med flera tårar.
Natten då telefonen ringer..
Natten då jag endast kände sorg.
Senare försvann många andra.
Hästar, hundar och katter.
Många namn och allt för mycket minnen.
Junior en till hund som betyder för mycket.
Joe, en häst som alltid fanns där.
Sen så försvann den som älskade mig för den jag är och alltid fanns där för mig.
Någon jag alltid kunde ringa.
Dagen då min farmor försvann.
Att gå till en begravning åter igen gjorde mig slut.

Hoppen jag har försökt väcka hela mitt liv.
Allt jag ville var ett liv med en familj.
Men varje dag har blivit värre.
Jag har försökt hjälpa men då blev du arg.
När jag gömmer mig i mitt rum och försöker att inte lyssna blev du arg.
Vad vill du att jag ska göra?
Vad jag än gör är fel..
Alla jag älskar är borta och de som finns kvar har jag lämnat.
Varför flytta mer..?
Orden ni säger, orden jag aldrig glömmer.

Hoten du ger mig..
Varför?..
Allt jag vill är att ni ska leva igen..
Slagen jag har tagit..
Jag vet att fler kommer.
Enda gången jag kunde vara lycklig en sekund var i mina drömmar.
Men nu när jag går på en skola långt ifrån er.
Jag kan le när jag är med dem jag älskar.
Men jag vet att en dag kommer bli att jag sviker..
En dag då jag måste åka..
Längtan jag har hem.
En längtan om trygghet och en familj.
Men varje gång jag kommer hem, ångrar jag att jag åkte hem fast ändå inte.
För även hur mycket ni än skadar mig så älskar jag er.

Jag önskar jag var någon annan.
Jag önskar jag kunde falla och aldrig vakna.
Jag har försökt mig på att göra självmord.
Men varje gång i sista sekund kan jag inte göra det.
För så många gånger jag har svikit mina vänner, vill jag inte göra det så länge jag kan vara kvar.
Kan inte lämna dem.
Men när jag själv har blivit hatad av dem jag trodde var mina vänner har jag anklagat mig själv.
Varje gång har detta hänt.

Många säger till mig att jag ska växa upp.
Men jag har stannat upp då jag blev lämnad och dragen vidare.
Jag kan inte bli något utan att var någon.
Saker jag hör upprepas..
Saker jag tror på existerar inte.

Nu när jag sitter här och skriver märker jag att allt jag har skrivit inte ens är hälften av vad jag vill skriva.
Men allt kan inte bli skrivet då det inte finns ord för det.
Mina känslor jag bär är endast sorg och tårar.
Någon dag kan jag få en liten gnista äkta glädje allt tack vare mina vänner.
Men varje dag somnar jag med minnen av saker jag vill glömma och hopp som aldrig uppfylls.

Jag har hopp, men inget liv.

Kanske ni förstår varför jag säger förlåt varje gång jag tror jag har gjort fel..
Mitt liv är komplicerat och jag vill berätta hur och varför, men samtidigt är det svårt.

Kanske jag en dag kommer vara den som inte orkar mer..
Allt jag bär är sorg, hat och minnen.
Kärleken jag skriver om, vet ni kommer sluta med undergång.
Allt i mitt liv har varit undergång och allt handlar om det i mina dikter.
Som ett svar till frågor jag får.

Se, lyssna men sluta inte älska.
Gör inte som jag, göm dig inte..

Utan kärlek..

Tiden går sakta framåt..

Tårarna jag försöker hålla tillbaka vet hemligheten jag bär.

Alla ord jag väljer att skriva och säga sjunker längre ner..

Minnen jag försöker förtränga slutar inte uppenbara sig.

Min blick jag sänker varje dag.

Försöker leta efter trösten jag längtar efter.

Mina vänner långt borta.

För svag för att leva.

Kan inte tänka, kan inte se.

Kan inte höra, kan inte lyssna..

Var är smaken du sa existerar?

Var är lyckan du sa lever inom mig?

Varför kan jag inte hitta det jag söker?

Varför gör jag alltid fel?

Orden jag hör skadar.

Blicken jag får torterar.

Vill inte mer.

Orkar inte mer.

Var är vägen jag missade?

Hjälp mig någon..

Behöver kärlekens värme.

Behöver de trygga kramarna.

Vill inte vara problemet.

Vill inte vandra bortom allt.

Vill inte glömma..

Vill inte minnas..

Vet inte vad jag ska göra.?

Finns det någon där ute som kan laga mig?

Finns det någon som kan hjälpa mig på fötter igen?

Finns det någon som kan älska mig som den jag är?

Finns du?

Är jag ensam?

Är jag övergiven?

Allt jag gjort har känts fel..

Varje steg jag har tagit har varit fel väg.

Tårarna vill jag inte längre hålla tillbaka.

Sorgen jag bär vill jag dela men någon, fast ändå inte..

Vill inte att du ska skadas av mig..

Vill inte ta över min sorg på dig..

Kanske bäst om alla kan glömma mig.

Kan glömma det jag har gjort.

Ta steget ur den vägen där jag ligger krypande.

Glömma det jag sa eller gjorde.

Glöm mig.

Det blir bäst så.

Kan jag inte hitta mig själv, kan ingen hitta mig.

Vill inte fortsätta försöka, vill inte vara här.

Det jag gjorde var bara fel.

Det jag försökte blev fel.

Jag älskar dig, men kan inte.

Mina känslor är splittrande.

Varje steg jag tar faller tårarna ner.

Varje ord jag sa gav mig mer minnen.

Din blick jag minns, orden du sa fortfarande kvar.

Smärtan som river mig inombords kommer krypande.

Sliten i stycken inombords.

Dörren med de mörka minnen och plågan öppen.

Mitt hjärta bränt..

Blodet jag inte vill ha måste ut.

Måste ta mig härifrån.

Vinden jag känner från toppen av ett berg.

Den kalla känslan på kinden från mina varma tårar.

Så många gånger jag sa förlåt.

Så många gånger jag ville rymma.

Men aldrig vågat.

Allt jag vet är att jag orkar inte mer.

Det som fortfarande var helt har fallit ner.

Det enda jag hör är ett skrik.

Det enda jag känner är tomhet och sorg.

Plågan som river mig är där.

Men dörren jag ser.

Att slippa vara den jag är.

Slippa känna det jag känner.

Slippa vara mig själv..

Slippa se och höra.

Kan ni förstå?

Jag tillhör inte denna världen.

Steget som lockade.

Horisonten jag tittar mot men ser endast tårarna jag vill glömma.

Faller, men utan hopp..

Ser utan att veta.

Hör utan att lyssna.

Gråter utan glädje.

Faller, men utan kärlek..

Varför?...

Veckans gång så tom.

Ingen mening tilldelad.

Inga menande ord.

Blickarna gömda.

Mina frågor gör mig väldigt vilsen.

Minnen av mitt liv gör det värre.

Skadan som rivits upp.

Sorgen den stiger utan svar.

Kvällen den sena onsdagen.

Dörren långsamt öppnas.

En chock av ett tomt hej.

Rummet annars så fyllt nu tom.

Sorgen kväver min röst.

Sista grejer bärs ut.

Varför fick jag inget veta?

Varför sa du aldrig vad du tänkte?

Ekande toner speglar mina tårar.

Går fram med tårögda ögon.

Många tårar långsamt följer min kind ner.

Svaret jag söker.

"Är inte arg på dig"

Varför tror jag dig inte?

Varför känns det som det du säger inte är din sanning?

Kan du säga mig varför du har undvikit mig?

Känslan du ger.

Tårarna faller mer.

Tystnaden..

Vänder mig om..

Tårarna faller allt mer.

Inget ord kommer fram.

Sviken och lämnad.

Vill ha tröst, vill ha svar.

Men stegen du tog var ifrån mig.

Stigen du gick av.

Följde en annan.

Övergav mig utan svar.

För mycket på samma gång.

Känner mig lämnad.

Inte önskad.

Vad gjorde jag för fel?..

Vill skrika ut min rädsla för att bli ensam.

Vill visa hur jag känner.

Men orden jag söker är borta.

Inga ord kan beskriva min känsla jag har nu.

Inga ord du ger mer.

Endast ett obetydligt hej.

Inga blickar du ger..

Tillsammans ni skrattar.

Ser glädjen ni har.

Varför är jag inte en del av den?

Gjorde jag något fel?

Mina frågor får inget svar.

Saknaden av mina nära och kära.

De som jag önskar kunde komma tillbaka gör det värre.

Känner mig övergiven för något jag själv gjort.

Snälla kan du inte säga rakt ut vad du känner.

Vill veta och inte gissa.

Saknar det som en gång var.

Kanske jag inte vet längre vem jag är.

Kanske jag inte vet längre vad jag vill..

Kan du se min sorg?

Det vet jag att du gör.

Mina synliga tårar lämnar spår.

Jag kom tillbaka för dig, men du lämnade mig mitt i allt.

Varför gör du mig förvirrad?

Kan jag göra något rätt?

Kan jag räcka till?

Vad gjorde jag?

Varför går du förbi mig utan att bry dig längre?..

Betyder jag något för dig?

Känner mig vilsen och övergiven mitt ute i ingenstans.

Var är jag?

Kommer jag en dag få stopp på mina tårars vilda flykt?

Förståelse?

Jag känner att min blogg har blivit mer som en dagbok för mig där jag skriver ner mina känslor och tankar.

Det är ingen egentlig mening om vad som hänt den dagen osv. 

Jag mer skriver om det som jag har inuti.

En känsla jag inte berättar för någon då jag tycker att skriva är som att fortfarande bevara en bit själv.

Men jag antar att jag också skriver ner det för att jag vill dela det med andra och inte bära det själv.

Men jag hoppas ingen tycker det är jobbigt och idiotiskt att jag inte skriver mer i helhet vad jag har gjort den dagen.

Jag vill att alla ska veta att ja jag är en sorgsen tjej som har haft tankar på självmord.

Sen så ja jag kan inte skriva mer normalt om allt utan jag skriver det som en liten berättelse i diktform för att ni ska kunna känna det som jag känner det så att ni förstår.

Jag går vidare varje dag med ett litet leende på läpparna och hoppas på bättre tider och försöker få alla andra glada och nöjda.

Men jag känner också det att jag räcker inte riktigt till.

Världen är stor och jag är för liten.

Så med min blogg så hoppas jag att ni kan få andra att inte känna så som jag känner.

Försöka se världen med andra ögon.

Jag vet också att mina problemen med kärleken som är mitt största problem som jag anser är viktigast kan ingen göra något åt.

Det är mitt egna problem som jag måste kämpa vidare med.

Det finns en liten grej ni kan göra för att hjälpa andra som har den saknaden och längtan så djupt inom en så att svider.

Ni kan ge dem ert stöd och finnas för dem med varma ord och mycket lycka.

Tillsammans vet jag ni kan göra världen till en bättre plats!

Hoppas min blogg kan ge mycket hjälp och förståelse.

Jag skriver endast det jag känner inom mig själv.

Allt handlar om mitt liv och mina tankar.

Hoppas ni kommer läsa min blogg och kommentera gärna.

Frågor tar jag också emot, jag finns för er alla!

Ingen dröm, inget liv.

Den sekunden du lägger dig ner på kudden.

Den sekunden solen går ner i horisonten.

Då när fågelkvitter upphör.

Då månens sken börjar lysa upp himlen.

Då kan du höra ditt hjärtas röst.

Din egna djupa klagan och önskningar.

Dina minnen mitt framför din blick.

Många ord flygande i ditt inre.

Allt du kan tänka på är ditt liv.

Även då börjar du skapa en dröm.

Då börjar trådarna föras samman.

Endast då existerar du, rädslan, önskningar och allt i det.

Mörkret som omfamnar dig i denna midnatt ger dig en kall kår.

Du följer den upptrampade mörka stigen.

I dina tankar minns du det som hänt.

Men allt du vill är att gå långt ifrån det liv du nu har.

Din dröm skapar fler trådar och längre stig.

Trädens grenar på sidan av stigen sträcker sig närmre.

Rädslan börjar komma.

Allt du kan tänka på är en saga du hade som liten.

Drömmen skapar nya tråden av minnen du en gång fann.

Ett torn i horisonten syntes.

En annan stig genom skogen leder ditt.

Men då när dina tankar vänder till en dröm som du vill skapa och finns dig själv i binds nya trådar återigen. 

Ett par djupa mörka ögon du så länge velat träffa.

Varma händer som håller i dina.

Allt precis som du hade föreställt det.

En längtan och saknad.

En lång förväntan men endast en dröm.

Svetten som rinner längs din ryggrad när du vaknar med ett ryck.

Skriket du hörde i den kalla vinden.

Grenarna som slog mot fönstret.

Tårarna som rinner.

Varför leva i en värld där du inte är omtyckt.

Drömmen som ger dig glädje då den sekunden du är där i men också skrämmer dig.

Hoppets gnista om en bättre framtiden sjunker lägre.

Ingen dröm, inget liv.

Endast dina egna fallna tårars sorg.

Vem är du?

Har tåren en dag vaknat och följt en genom livet finns det endast en utväg.

En utväg som finns långt bortom historien.

Gömd bakom sagan du aldrig visste existerade.

Men kommer jag hitta denna utväg kallad sann kärlek?

Kommer jag orka stå kvar genom smärtan som sliter mig inombords.

Smärtan jag känner är hemsk.

Den river upp såren jag ville glömma.

Tårarna jag har faller varje dag genom saknaden jag bär.

Hemligheten jag bär.

Allt jag vill är att dela min sorg till alla.

Jag vill skrika ut min smärta.

Men de jag litar på är så långt borta.

Min familj vill jag hålla kvar.

Men känslan jag får är hat.

Allt som händer omkring är bråk och onda ord.

Mina svek bryter mig ner.

Finns det någon där ute som kan ta bort min djupa smärta?

Finns det någon som kan älska mig?

Är jag ens en bra person som jag önskar jag kunde vara?

I mina minnen kan jag inte minnas den dagen jag hjälpte någon..

Det enda jag minns är tårarna jag gav.

Smärtan jag såg i dina sorgsna ögon påminner mig varje dag.

I flera år är det du jag har saknat.

Det var du som stod där vid min sida.

Allt känns som om det var mitt fel att du aldrig fick leva ett bättre liv.

Skulle behöva dig i min famn igen.

Skulle behöva alla mina andra vänner omkring mig med.

Vart vill världen leda mig.

Finns det en väg som är till för mig.

Just nu går jag i andra fotspår vilsen i mina tankar.

Var är den känslan jag saknar?

Led mig rätt är du snäll vem du nu är.

Kan du hitta mig?

Jag vill bli älskad och inte hatad..

Vill känna att du finns där för mig.

Vill inte bli lämnad kvar igen.

Kan du ta bort min sorg vem du nu är.?

Vem är du?

Ta fram min själ igen.

Jag ber dig, hitta mitt hjärta.

Fyll mig med glädjen jag har glömt.